20 skydd för respektive specifika objekt. Ett yttrande kan anses innebära en förgripelse mot t.ex. Gud, statsmakten, den samhälleliga moralen eller enskilda personer. Verbala angrepp mot kungen eller andra representanter för den bestående ordningen har normalt betraktats som angrepp mot staten och inte mot en enskild person. Fr.o.m. senmedeltiden och fram till 1800-talet fick gemene man i allmänhet inte kritisera vare sig den offentliga makten, dess verksamhet eller dess företrädare.'^ Under medeltiden innefattade Sveriges rikstäckande lands- och stadslagar åtskilliga stadganden mot yttranden som var hädiska, ärekränkande, förrädiska eller av annan anledning straffvärda. Den kasuistiska lagstiftningstekniken gjorde att bristande överensstämmelse mellan en gärning och ett lagrums ordalydelse i allmänhet inte var något problem. Således torde t.ex. straffbestämmelserna mot att göra kungen orätt med brev, råd, gärningar eller hjälp ha möjliggjort bestraffande av allehanda yttranden somkunde tolkas somuppmaningar till angrepp på den rådande samhällsordningen.^ Lagen av år 1734 har av Claes Peterson karakteriserats som en konservativ lag, grundad i en vid denna tid traditionell teleologisk-normativ handlingsteori.^ I missgärningsbalken fanns ett flertal yttrandefrihetsinskränkningar. Omsvordomar stadgades i 3 kap. 1 § bl.a. att den sombrast ut i eder och svordomar skulle straffas med böter 40 daler eller fängelse vid vatten och bröd, om det skett under gudstjänst, eller med böter 5 daler omdet skett på en krog eller allmän gata. I sextionde kapitlet avhandlades lögner om annan och okvädinsord. Lastligt tal mot Gud, kungen eller rikets råd kunde enligt bestämmelser i 1 kap. 1 § och 5 kap. 1 § medföra dödsstraff. Uppeggande av allmänheten till olydnad mot kungen eller överhetens representanter straffades enligt 6 kap. 1 § med döden. Förräderi och främjande av förräderi med brev, råd eller hjälp var enligt 4 kap. 1 och 2 §§ belagt med kvalificerat dödsstraff. Strafflagen av år 1864 skilde sig från tidigare lagstiftning inte så mycket beträffande de särskilda brotten, utan mer i fråga omjuridisk-teknisk systematik samt genomatt effektstraffrätten i någon mån subjektiviserats och latitudsystem införts vad avsåg frihetsstraffen. Straffrättens subjektivisering, dvs. att straff utmättes inte endast på grundval av yttreskeende och skadlig effekt, utan även med beaktande av gärningsmannens avsikt, torde ha medfört en ökad tendens att bestraffa osjälvständiga gärningstyper som uppmaning och anstiftan. Så tycks t.ex. förekomsten av generella försöksbestämmelser i den danska strafflagen av år 1866 ha medfört att revolutionärt socialistisk propaganda i ■* Denna uppfattning började avvecklas under liberalismens genombrott. Under 1800-talet upphörde också den från medeltiden härrörande uppfattningen att kungen i vissa sammanhang borde utöva den högsta domsrätten. Åqvist, 1989, s. 294 och 325 ff. samt Almquist, 1946, s. 21 ff. ^ Magnus Erikssons Stadslag, högmålsbalken VI, Magnus Erikssons Landslag och Christoffers Landslag, högmålsbalken VII. ^ Peterson, 1985, s. 273 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=