360 statistiska uppgifterna fastställa hur många personer somfälldes till ansvar för smädelse mot främmande makt enligt 8 kap. 28 § SL under åren 1885-1921 är därför inte möjligt. Förräderibrottslighet var emellertid sällsynt. Vart och ett av åren 1888, 1908, 1909, 1912 och 1917 dömdes någon för ett lindrigt förräderibrott. Under dessa 36 år fälldes således en tilltalad till ansvar enligt lagrumi den grupp, där smädelse mot främmande makt ingår, endast vid femtillfällen. Den tilltalade som dömdes år 1917 kan antas ha varit den i NJA 1918 B 251 åtalade person, som år 1917 ådömts ett frihetsberövande straff enligt 8 kap. 25 § SL i första instans. Övriga fyra personer har dömts till böter. Av en av Gunnar Olsson år 1943 sammanställd undersökning av diplomatisk kvarstad och konfiskation under åren 1810-1939 framgår att 9 personer dömdes för brott mot 3 § 9 mom. TFF under åren 1885-1921.^' Även omsamtliga okända s.k. ringare förräderibrott enligt strafflagen rörde åtal enligt 8 kap. 28 § SL, vilket i och för sig är föga sannolikt, framfördes smädelser mot främmande makt tydligen oftare genom tryckalster än genom muntliga yttranden. En möjlig förklaring till att denna typ av tryckfrihetsmissbruk varit vanligare än motsvarande brott enligt strafflagen kan vara att brottsbeskrivningen i 3 § 9 mom. TFF var mer omfattande än den i 8 kap. 28 § SL. Ytterligare en förklaring kan vara att tryckta skrifter vid denna tid i allmänhet nådde fler personer än ett muntligt uttalande. Sannolikheten för att ett smädligt yttrande skulle väcka så att säga myndighetsaktiverande irritation hos en utländsk makt var därför högre ifråga omtryckalster än vad avsåg muntliga framställningar. 4. Majestätsbrott och andra grövre förbrytelser enligt strafflagens nionde kapitel I 8 kap. 2 § 6 mom. rättegångsbalken stadgades att hovrätt skulle döma över bl.a. stämplingar och förgripelser mot kungen somförsta instans. Uppgifterna om majestätsbrotten i statistiken över brottmål i första instans torde därför avse hovrätt såsomförsta instans. Förgripelser genomvåld eller smädelser mot kungen eller nära kunglig anförvant samt våld mot riksstyrelsen upptas i statistiken för åren 1885-1912 i en egen kolumn bland grövre brottmål. Smädelse enligt 9 kap. 5 § 2 mom. och 8 § SL mot annan kunglig person än kungen, drottningen, änkedrottningen eller tronföljaren eller mot riksdagen betraktades somringare brottslighet och redovisas för sig. I nionde kapitlet avhandlad våldsbrottslighet var sällsynt. Det är därför sannolikt att i princip alla såsom grövre brott upptagna majestätsförbrytelser avsåg smädelse enligt 9 kap. 5 § SL. Fr.o.m. år 1913 redovisas samtliga för brott enligt strafflagens nionde kapitel i första instans sakfällda personer i en gemensam kolumn. Under åren 1913-1921 har emellertid ingen fällts till ansvar i första instans med tillämpning av lagrumi nionde kapitlet. Se tabell, Olsson, 1944, s. 258 f. Samtliga dessa nio personer har dömts under åren 1901-1919.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=