356 1913-1921 består av tabellariska sammandrag, somdomstolarna avgav på förtryckta formulär. De av domstolarna ifylldablanketterna bearbetades på så sätt att uppgifterna summerades för att redovisa brottsligheten i enheter såsomlän, städer och hela riket.^^ Att på grundval av det primärmaterial som inkommit från domstolarna utläsa mer preciserade uppgifter om de statistiska grupper vilka rör flera lagrumär således inte möjligt. Tryckfrihetsbrotten hör till de förbrytelser som i den officiella statistiken redovisas i kolumner somär gemensamma för flera brottstyper. Således lämnar uppgifterna ingen information om enligt vilket moment i tredje paragrafens brottskatalog som en för tryckfrihetsbrott åtalad person fällts till ansvar. Eftersomallmänt åtal i tryckfrihetsmål fördes efter förordnande av justitiekanslern går uppgifter om t.ex. andelen utslag i första instans som överklagades till Högsta domstolen att fastställa på grundval av Justitiekanslersämbetets handlingar. Beträffande tryckfrihetsmål i första instans har jag undersökt hos Justitiekanslersämbetet noterade tryckfrihetsmål enligt den s.k. munkorgslagen i 3 § 7 mom. TFFunder åren 1913-1921. Då jag i avsnitt 2 nedan redogör för antalet brott tabellvis anges dels antalet personer som fälldes till ansvar, dels, inom parentes efter förstnämnda angivelse, antalet personer som åtalades. Hur många av de åtalade som frikändes går således att utläsa ur differensen mellan siffran framför respektive inomparentes. Teoretiskt sett skulle differensen kunna innefatta även tilltalade, beträffande vilka målet ställts på framtiden eller åtalet lagts ned. Några mål där så skett förekommer emellertid inte i det här undersökta materialet. 1. Samhällsfarlig ryktesspridning samt uppmaning till antingen förräderi eller uppror enligt 8 kap. 14 §, 8 kap. 3 och 8 §§ samt 10 kap. 11 § SL Grövre förräderibrott redovisas i Bidrag till Sveriges officiella statistik under åren 1885-1912 gemensamt med andra statsbrott. Även av Statistiska centralbyrån upprättad statistik över åren 1913-1921 anger samtlig brottslighet enligt 8 kap. 1-14 §§ SL i en gemensamkolumn. Att få framvilka tilltalade somdömdes för samhällsfarlig ryktesspridning eller uppmaning till förräderi skulle därför ha varit behäftat med åtskilliga problem, omdet inte varit så att endast tre personer dömdes i första instans enligt strafflagen för denna typ av förräderibrottslighet under åren 1885-1921. Dessa tre person var de i NJA 1916 s. 483 av Stockholms rådhusrätt för uppmaning till förräderi dömda Zeth Höglund, Erik Hedén och Ivan Oljelund. Under dessa trettiosex år fälldes ingen till ansvar enligt 8 kap. 14 § SL. Att Högsta domstolen under demokratins genombrottstid inte prövade något åtal för samhällsfarlig ryktesspridning är därför föga förvånande. ^5 Cöster, 1954, s. 463.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=