353 De olika sätt på vilka yttrandefrihetsinskränkningar kan motiveras flyter i allmänhet in i varandra och går i en konkret situation inte alltid att särskilja. I fråga om de tre förstnämnda typerna av argumentation kan, enligt min mening, följande konstateras. Den naturrättsliga uppfattningen att vissa gränsdragningar är givna kan accepteras endast om yttrandefrihetens objektiva gränser kan fastställas, vilket knappast är möjligt. Om en presumtion anses föreligga för att yttrandefrihet bör råda, kan inte heller argumentation som bygger på befolkningens önskemål beträffande normernas innehåll eller på emotionella påståenden motivera en begränsning i den fria meningsbildningen. Anledningen härtill är att varken en viss persongrupperings eller befolkningsmajoritetens eventuella makt att hindra förekomsten av specifika åsiktsyttringar innebär någon anledning för dem som i detta sammanhang ifrågasätter denna makts legitimitet att godta yttrandefrihetsinskränkningar till följd av sådan maktutövning. Att uteslutande ur den faktiska förekomsten av makt härleda legitimitet synes inte möjligt.'*^ Om yttrandefrihet anses ha ett egenvärde, och därför tillkomma såväl personer vars åsikter man delar som personer vilka man uppfattar som illa informerade och omdömeslösa, kan således uteslutande argumentering av rationell art godtas. Avvägningen mellan statligt skyddad frihet från förtryck och frihet genom frånvaro av inskränkningar löses knappast genom uppfattningen att begränsningar av yttrandefriheten somriktas mot demsomhyser obekväma eller »felaktiga» åsikter inte behöver motiveras t.ex. till följd av det demokratiska statsskickets självklara moraliska överlägsenhet. Den i en del sammanhang förekommande ståndpunkten att vissa fri- och rättigheter skall tillkomma endast personer somhar demokratiska värderingar innebär att de demokratiska printid går att skilja mellan skäl för att känna någonting och skäl för att tro någonting som man håller för sant, är skillnaden mellan emotionell och rationell argumentation i allmänhet en grad och inte en artskillnad. Jareborg, 1975, passim. Då någon i en politisk debatt gör gällande att vidsträckt yttrandefrihet är »bra», går det därför inte att utan närmare analys avgöra huruvida utlåtandet är emotionellt eller rationellt. Utmärkande för vad som här benämns emotionell motivering är att inga skäl anges för en viss ståndpunkt utöver känslor som t.ex. indignation. Även rationell argumentation kan innefatta känslomässiga ståndpunkter. Rationalitet utmärkes dock, i motsats till emotionalitet, av att, omfråga är omt.ex. att någonting är av godo, det goda inte anges såsom ett skäl i sig. Om någon i en rationell diskussion gör gällande att yttrandefrihet är av godo måste det goda således därvid redovisas som en positiv funktion för t.ex. det demokratiska styrelseskicket eller för människors möjlighet att utveckla kreativitet. Såsom fastslagits inomvärdenihilismen är makt i allmänhet just makt och inte rätt. I diskussioner om t.ex. demokratisk legitimitet bör därför observeras att förekomsten av demokrati inte i sig kan antas förmå någon somifrågasätter rättsordningens berättigande att underordna sig det offentliga beslutsfattandet. Inom svensk rättsteori har alltsedan naturrätten övergavs emellertid främst svårigheterna att bevisa att medborgarna har rättigheter mot statsmakten diskuterats, brågan ommed vilken rätt den offentliga makten griper in i medborgarnas tillvaro har däremot ägnats liten uppmärksamhet. Frånvaron av argument för att individer kan hävda rättigheter mot staten tycks i Sverige sålunda ibland ha medfört att det demokratiska statsskicket uppfattats som en i sig självlegitimerande överideologi. Jfr dock t.ex. Peczcnik, 1995, s. 527 ff. och 554 ff. 24
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=