349 samlingsfriheten inträngt på en socialistisk konferens, av domstolarna ansågs ha handlat felaktigt. Det faktum att åtal av denna art överhuvudtaget väcktes kan ses som en indikation på att även socialisters fri- och rättigheter skyddades av rättsordningen och att myndighetspersoners uppträdande mot socialister inte inofficiellt åtnjöt straffrättslig immunitet. Antagandet synes bekräftas av att den kronofogde som förde talan i NJA 1908 B 607 dömdes att böta 75 kr för att han förolämpat den tilltalades ombud och därvid visat oförstånd i tjänsteutövning.^' NJA 1908 B 607 är dock det enda i mitt arbete förekommande exemplet på att en företrädare för statsmakten inte bara åtalades utan även dömdes för omotiverat fientligt agerande mot socialismens talesmän. På samma sätt somHinke Bergegren och Zeth Höglund vägrade att anpassa sitt tonläge i den politiska debatten till de straffrättsliga normerna, vägrade de att uppträda i enlighet med den socialdemokratiska partidisciplinen. De utsattes då av SAP:s reformistiska partimedlemmarna för relativt hårdhänt åsiktsrepression. I många sammanhang synes toleransen inomSAP mot personer som hävdade från partilinjen avvikande åsikter ha varit tämligen låg.'^ Trots detta har det från socialdemokratiskt håll ibland riktats högljudd kritik mot rättsordningens yttrandefrihetsinskränkningar. På ett principiellt plan kan SAP:s inställning till yttrandefrihet och förekomsten av fri meningsbildning tyckas innefatta vissa motsättningar. Att det inomvänstersocialismen ansågs att socialdemokratin »kräver av samhället demokratiska fri- och rättigheter men den trampar dem under fötterna i den egna organisationen» framstår därför som föga förvånande.'^ Socialdemokratins ibland svala intresse för medborgerliga, av enskilda individer utövade, fri- och rättigheter är förvisso inte förvånande med hänsyn till att man knappast haft intresse av att främja ett befästande av den i vissa borgerliga kretsar förespråkade tesen omäganderättens okränkbarhet. Denna inställning är emellertid logisk även med hänsyn till att den reformistiska socialdemokratin, liksom den paternalistiska konservatismen, är en kollektivistisk ideologi. Att vissa schismer uppstod mellan SAP och anhängarna av anarkism och syndikalism, inomvilka åsiktskonstellationer total individualismodlades, förefaller oundvikligt. I t.ex. 1908 års riksdagsdebatter omden mot fackföreningarna riktade Lex Hildebrand gjordes gällande att socialistiskt orienterade personer hade en annan syn på rätten såsom ideellt systemän vad somantogs vara gängse inom det då etablerade samhället. Noteras kan dock att socialdemokraterna gärna " Sc avsnitt 5.3.5, 6.1.1 och 7.3.2 ovan. Inte s.ällan torde det inomSAP ha förekommit en tämligen hög grad av intolerans mot personer somförsökt tillkännage ur partimajoritetens synpunkt olämpliga åsikter. Omde metoder som SAP ibland förefaller ha nvttjat mot kommunister i avsikt att hindra dessa frän att få inflytande inom fackföreningsrörelsen, se, för en i och för sig snarare journalistisk än vetenskaplig undersökning, t.ex. Kanger o.a.. Kommunist jägarna, 1990. Schmidt, 1996, s. 153.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=