348 Om straffbudet i 10 kap. 14 § SL hade tolkats på ett konformt sätt skulle flertalet åtal för försvarsnihilistiska yttranden troligen ha antingen lämnats utan bifall eller genomgående bifallits och bestraffats enhetligt, t.ex. med böter 200-300 kr eller fängelse högst sex månader. Hade revolutionärt försvarsnihilistiska yttranden generellt kategoriserats somförbjudna är det emellertid troligt att tidskrifter som Brand och Stormklockan överhuvudtaget inte kunnat utges samt att personer som Hinke Bergegren, Zeth Höglund och Carl Lindhagen knappt hade fått yttra sig offentligen i försvarsfrågan. 11.3. Opinionsfrihetens ställning— några reflektioner Såsomanförts i avsnitt 10.1, 10.2 och 10.4 ovan berodde den bristande konformitet som ibland förelåg beträffande här undersökta straffbuds tolkning mer på faktisk oförmåga från polisens och domstolarnas sida att behandla likartade fall likartat än på ett medvetet missgynnande av politiskt inkorrekt samhällskritik. Att de tilltalade utsattes för viss negativ särbehandling till följd av sin anknytning till socialistiska grupperingar förefaller emellertid tämligen sannolikt t.ex. beträffande av första instans företagen straffmätning i de tre, i avsnitt 10.3 ovan diskuterade, tryckfrihetsmålen NJA 1909 B 448 rörande åtal mot Hjalmar Nilsson för uppmaning till brott, NJA 1909 B 115 rörande åtal mot Birger Svahn för uppmaning till förräderi och NJA 1910 B 178 rörande åtal mot Carl Åströmför smädelse mot kungen. Även i fråga omstraffmätningen i det s.k. förräderimålet, NJA 1916 s. 483, är det svårt att värja sig från intrycket att de tilltalade, särskilt i första instans, missgynnades till följd av sin politiska hemvist. Vidarefinns det mycket somtalar för att det generellt sett ställdes låga krav för att brott skulle anses styrkt då fråga var omåtal i anledning av yttranden somframförts av den notoriskt samhällsomstörtande Hinke Bergegren. Inom ramen för mitt arbete är det emellertid, trots att jag inte avsett att belysa sådana frågor, möjligt att finna även exempel på att de rättsliga institutionerna fungerat till skydd för politiskt oppositionella personers lagliga rättigheter. NJA 1915 s. 515 rörde åtal för ämbetsfel mot en borgmästare, som förbjudit offentligt anslående av en socialdemokratisk valaffisch. Av justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1909 och 1910 års riksdagar framgår att en kronofogde, sommed kränkande av den i och för sig inte lagskyddade fördes för uppvigling år 1908, dels en gång år 1909. År 1909 dömdes dessutomtvå personer till straffarbete högst 6 månader. Under åren 1910-1921 var de strängaste straff som tillämpades enligt 10 kap. 14 § SL i första instans straffarbete 3—6 månader, vilket under dessa elva år utmättes vid fyra tillfällen. De tilltalade i NJA 1916 s. 483 upptas inte i denna statistik, eftersom de i första instans dömdes enligt 8 kap. 3 och 8§§ SL och inte enligt 10 kap. 14 § SL. De strängaste straff som under åren 1913-1921 utmättes för brott mot 3 § 7 mom. TFFvar straffarbete 6 månader och fängelse åtta månader. Närmare omvilka uppgifter som finns tillgängliga ifråga om rättstillämpningen i första instans, se appendix A avsnitt 2 och 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=