347 rättsskipningen än vad som var för handen under demokratins genombrottstid torde dock inte föreligga. Beträffande den revolutionärt antimilitaristiska propagandan, som var den typ av yttranden somstatsmakten under demokratins genombrottstid ägnade mest uppmärksamhet, finns i det material somhar undersökts i detta arbete endast ett åtal som lämnades utan bifall av Högsta domstolen, nämligen det åtal somfördes mot Erik Hedén i NJA 1916 s. 483. Ur ett dogmatiskt perspektiv behandlades den revolutionärt antimilitaristiska propagandan därför i fråga omstraffbarhet konformt, såtillvida att Högsta domstolen nästan alltid fällde den tilltalade till ansvar. Vissa domare tycks ha ansett att av antimilitarister offentliggjorda framställningar, som berörde vapenvägran, nästan alltid innefattade någon formav straffbar uppvigling. De två justitieråden Emil Sundberg och Karl Gustaf Carlson hävdade däremot vid ett flertal tillfällen att antimilitaristiska agitatorer borde frikännas eller straffas mildare än vad Högsta domstolens pluralitet ansåg.^ Straffmätningen för uppvigling kan inte sägas ha skett enligt bestämda riktlinjer. Inte heller utvecklade Högsta domstolen någon fast praxis ifråga omhuruvida yttranden vari värnpliktsvägran på ett straffbart sätt omtalats som någonting sympatiskt skulle bedömas enligt 10 kap. 14 § 2 mom eller 10 kap. 14 § 3 momSL.^ Att någon fast påföljdspraxis inte tycks ha utvecklats beträffande brott mot 10 kap. 14 § SL eller 3 § 7 mom. TFF kan antas ha berott främst på att straffskalan var synnerligen vid, vilket knappast kan läggas domstolarna till last. Stadgandenas strafflatitud omfattade efter 1906 års lagändringar dels böter, dels fängelse högst två år, dels straffarbete högst fyra år. Vid t.ex. Stockholms rådhusrätt, där det troligen handlades tillräckligt många uppviglingsåtal för att en viss intern påföljdspraxis skulle kunna utvecklas, tycks man under Första världskriget i allmänhet ha utmätt fängelse mellan tre och sex månader för antimilitaristisk uppvigling. Då åtalet för försvarsnihilistiska yttranden mot Ivan Oljelund i NJA 1916 B 529 prövades, frikändes han emellertid av Stockholms rådhusrätt genområdmannen Lundstedt och assessorn Lagergren med överröstande av rådmannen Sebart. I NJA 1916 s. 483 dömdes han däremot av denna domstol genom rådmännen Nordlöf och Hernblom och assessorn Meyer för likartade uttalanden för försök att förleda till landsförräderi till straffarbete ett år och sex månader. Det strängaste straff som Högsta domstolen under åren 1906-1921 utmätte för uppvigling var dock straffarbete åtta månader. Rättsväsendet tillämpade sålunda 1906 års straffskärpning tämligen restriktivt. ** Se, beträffande Emil Sundberg NJA 1908 B 670, NJA 1915 B 624, NJA 1915 B 869 och NJA 1918 B 14, samt beträffande Karl Gustaf Carlson NJA 1907 B 35, NJA 1908 B 670 och NJA 1916 s. 483. Se dels, å ena sidan, NJA 1910 B 3 och NJA 1908 B 670, dels, å andra sidan, NJA 1911 B 98 och NJA 1918 B 150. Se avsnitt 5.3.6 ovan. Enligt rättsstatistiken över personer somfälldes till ansvar enligt 10 kap. 14 § SL i första instans utmättes straffarbete över 12 månader dels mot den enda person somdöm-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=