346 motståndare hade viss anledning att försöka iaktta ett mer vårdat språkbruk än om ingen lagstiftning funnits. Även omsamhällskritiker, oavsett hur de rättsliga normerna utformats, kan antas vara relativt obenägna att låta sig påverkas av straffhot, är det enligt min uppfattning av intresse att reflektera över i vilken utsträckning som yttrandefrihetsrättsliga kriminaliseringar kan tolkas och tillämpas konformt av såväl rättsväsendet som polisen. Den första fråga som den offentliga makten därvid måste ta ställning till, är omdet är ett visst ämne i sig eller bara framställningar somframförts i onödigt skarpa eller provokativa ordalag somskall förbjudas. Omett visst ämne anses vara så skadligt att dess förekomst i samhällsdebatten måste stävjas, bör observeras att förbud mot informationsförmedling som kan tyckas innefatta budskap av viss art, med hänsyn till möjligheterna att avhandla företeelser i förtäckta ordalag, knappast kan upprätthållas utan omfattande repression.^ Syftar en yttrandefrihetsrättslig kriminalisering inte till att förbjuda debatter rörande ett visst ämne utan till att motverka förekomsten av onödigt skarpt utformade framställningssätt, förutsätter konformitet inom rättsskipningen att domstolarna på ett enhetligt sätt dels frikänner personer somåtalats för teoretiska utläggningar framförda i oantastliga ordalag, dels bestraffar alla p.g.a. ordval eller dylikt oacceptabla utlåtanden någorlunda enhetligt. Omett yttrandes innebörd är att hänföra under en viss brottsbeskrivning kan emellertid i allmänhet vara öppet för fler sinsemellan skiljaktiga uppfattningar än motsvarande bedömning av ett faktiskt skeende. Tolkningen av straffrättsliga inskränkningar i den politiska vttrandefriheten torde därför alltid vara behäftad med rättspolitiska avvägningssvårigheter. Någon anledning att anta annat än att det är möjligt att uppnå betydligt större enhetlighet inom ^ Ett modernt exempel på vttrandefrihetsrättsligt straffbud som utformats så att det enligt lagens ordalydelse förefaller vara fråga omett förbud att debattera visst ämne, är kriminaliseringen av hets mot folkgrupp i dels 7 kap. 4 § 11 p. TF, dels 16 kap. 8 § BrB. Sistnämnda stadgande har följande lydelse. Den somi uttalande eller i annat meddelande somsprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelningpå ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets motfolkgrupp till fängelse i högst två år eller, ombrottet är ringa, till böter. Att t.ex. ett påstående att kosovoalbaner tycks vara ovanligt benägna att stjäla enligt detta stadgandes brottsbeskrivning skall bestraffas, är enligt min mening lika uppenbart som att så inte sker i praktiken. Jfr Banakar, 1994, s. 119. Troligen är skillnaden mellan brottsbeskrivningens ordalydelse och den räckvidd, sombrottet hets mot folkgrupp i vissa fall tycks anses ha, ett exempel på att straffbud som inte överensstämmer med det s.k. allmänna rättsmedvetandet ibland inte tilllämpas annat än vid flagranta kränkningar av skyddsobjektet. Skillnaden mellan sakligt befogade synpunkter och straffbart missaktande utlåtanden är i fråga om hets mot folkgrupp tämligen diffus, bl.a. beroende på att ett vttrandes sanningshalt inte är av beskaffenhet att påverka straffbarhetsfrågan. Axberger, 1984, s. 207-216. De awägningsproblemsom detta stadgande aktualiserar torde tämligen väl illustrera de svårigheter som uppstår då man försöker styra samhällsdebatten med straffrättsliga medel.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=