345 religiösa eller påtagligt subtilt antimilitaristiska yttranden, som spreds i det civila samhället, förekom visserligen. Eftersom de tilltalade i dessa mål inte sällan tycks ha kommit i åtnjutande av viss sympati från allmänhetens sida kan sådana ingripanden dock knappast ha varit till fördel för stävjandet av försvarsnihilism. Bland de mål om försvarsnihilistisk propaganda som överklagades till Högsta domstolen rörde flertalet yttranden av samma beskaffenhet som den artikel som befanns brottslig i NJA 1907 B 467, ett avgörande som Karl Staaff betecknade som en »svår missuppfattning vid lagtillämpningen».^ Detta uttalande kan i och för sig ha haft sin grund i att Karl Staaffs egen inställning till antimilitarism förändrats sedan han förlorat regeringsmakten men torde ändå visa att de yttranden, för vilka straff utmättes enligt 1906 års skärpta uppviglingslagstiftning, inte alltid hade ett sådant innehåll som man inomdet etablerade samhället föreställt sig, då maximistraffet enligt 10 kap. 14 § SL höjdes till straffarbete fyraår. Av de yttranden för vilkaåtal för smädelsebrott väcktes utmärker sig emellertid vissa tryckalster genomskarpa och respektlösa formuleringar. Somexempel kan nämnas i NJA 1889 B 445 förekommande synpunkter på »den usla, lagligt sammanskojade riksdagen» som »spottar med hånfulla ord de tiggande arbetareskarorna rakt i ansigtet», i NJA 1915 B 282 anförda utlåtanden om riksdagsmännen som »åter samlats till utövandet av den smutsigaste, mest föraktliga och folkfientliga verksamhet som gives - politikernas och lagstiftarnas», samt i NJA 1920 B 284 och NJA 1920 s. 497 aktuella omnämnanden av riksföreståndare Gustaf Mannerheim som mördare och blodig kapitalistdräng. Sammantaget förefaller det dock tveksamt om de yttranden för vilka straff utmättes i Högsta domstolens avgöranden verkligen generellt sett skilde sig särskilt mycket från övriga utlåtanden i den politiska debatt somfördes av den yttersta vänstern.^ 11.2. Konformitet vid tillämpning av yttrandefrihetsbrott I avsnitt 11.1 ovan har konstaterats att den lagstiftning somundersökts i detta arbete troligen fungerade ungefär som förväntat, nämligen på så sätt att det rådande politiska systemets anhängare ibland fick tillfredsställelsen att se sina sociala värderingar avspeglas i rättstillämpningen, under det att deras menings5 AK 1909:10 s. 33. Min härvid tillkännagivna uppfattning grundar sig på innehållet i dels Stormklockan åren 1916-1917, dels Folkets Dagblad Politiken år 1918. Att med någon högre grad av säkerhet avgöra om de yttranden som befanns brottsliga i här undersökta, till Fiögsta domstolen överklagade, utslag skilde sig från övriga utlåtanden i den politiska debatten är självklart inte möjligt utan att företa en noggrann genomgång av denna. Genomförandet av en sådan undersökning har jag emellertid ansett falla utanför ramen för denna avhandling.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=