344 gående förhoppningar om vad som skulle kunna uppnås genom inskränkningar i yttrandefriheten. Troligen åstadkomi denna studie undersökta straffbud ungefär vad som realistiskt sett kunde ha förväntats, nämligen att det rådande politiska systemets anhängare fick känna tillfredsställelsen att ibland se sina värderingar avspeglas i bl.a. Högsta domstolens rättstillämpning och att samhällskritikerna hade viss anledning att iaktta ett mer sansat språkbruk än vad de eljest skulle ha gjort. Ytterligare ett resultat av denna lagstiftning var att de åsiktsgrupperingar mot vilka straffbuden riktades blev stigmatiserade, eftersom de genom de rättsliga institutionernas agerande utpekades somspecifikt farliga. Dessutomär det mte omöjligt att straffstadgandena var av beskaffenhet att hos den inte revolutionärt sinnade delen av befolkningen ha en viss avskräckande effekt. De inte revolutionärt sinnade samhällsmedlemmarna hyste emellertid, oberoende av hur rättsordningen var utformad, knappast någon önskan att offentliggöra lagstridiga yttranden genom att propagera för t.ex. revolutionär socialism. Att straffstadgandena skulle ha påverkat dessa personers agerande måste därför betraktas somosannolikt. Individer vars agerande styrs av en uppriktig politisk eller religiös övertygelse torde i allmänhet vara ganska obenägna att låta sig påverkas av straffhot. Det förhållandet att flertalet här behandlade yttrandefrihetsinskränkningar inte i nämnvärd utsträckning kan antas ha avhållit samhällskritiska agitatorer från att göra skarpa inlägg i den politiska debatten är därför inte förvånande. Mindre ingripande inskränkningar i yttrandefriheten påverkar ofta främst informationsförmedlingens språkdräkt, dvs. de formuleringar och det ordval som nyttjas. För att försök att styra samhällsdebatten skall bli framgångsrika, fordras därför inte sällan att allt meningsutbyte somberör förment intolerabla ämnen förbjuds. Att framgångsrikt begränsa opinionsfriheten utan nyttjande av omfattande repressiv kontroll genom bl.a. förhandscensur torde sålunda i allmänhet vara svårt. Den typ av agitation som statsmakten under 1900-talets första decennier uppfattade som allra mest samhällsfarlig, nämligen försvarsnihilistisk propaganda som spreds bland värnpliktiga, försökte man, bl.a. genom 1909 års tryckfrihetslagstiftning, motverka genomadministrativa förbud mot spridande av antimilitaristiska skrifter. I det civila samhället var dock yttranden som åsyftade att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet, uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden oftast tillåtna, om yttrandet inte ansågs uppviglande. En i teoretiska ordalag utformad försvarsnihilism kunde därför i allmänhet förkunnas straffritt. Rättsliga ingripanden mot rent etiska. Detta resonemang rör endast en statsmakts möjlighet att styra opinionsbildningen genom strafflagstiftning. Den politiska debatten kan emellertid begränsas även t.ex. genomatt massmedierna behärskas av personer eller korporationer, vars politiska uppfattning inte är representativ för befolkningen i övrigt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=