341 de breda massorna efter demokratiseringen kunde uttrycka sina åsikter i allmännaval. Ur detta perspektiv torde dessa straffbuds sedermera undanskymda tillvaro istället vara en effekt av att den revolutionära socialismen efter demokratiseringen aldrig komatt återfå sin tidigare styrka, samtidigt somSAP och den partiet närstående fackföreningsrörelsen alltsedan i vart fall 1950-talet ingår i det etablissemang somidag är normerande för vilka åsiktsyttringar som anses lämpliga att framföra i samhällsdebatten. Något tvivel kan knappast råda om att det inom den socialistiska historieskrivningen i allmänhet är den första av de två ovannämnda förklaringsmodellerna somhar godtagits. Ibland tycks det därvid göras gällande att kapitalismens anhängare undertryckte socialisternas kamp för att förbättra proletariatets sociala ställning bl.a. genom nyttjande av s.k. klassrättvisa.Såsom framgår av vad som ovan anförts, finns det anledning att hysa skepsis mot en sådan historieskrivning. Det faktumatt rättsväsendet normalt preciserar mångtydiga straffbud närmare bl.a. på grundval av den samhällssyn som antas vara förhärskande kan i och för sig anses bekräfta marxistiska teoribildningars tes att normsystemär maktinstrument i den s.k. överklassens händer. Ur ett marxistiskt perspektiv är ju varje resonemang omrättslig objektivitet och medborgerliga rättigheter emellertid en chimär, varför rättsordningens ideologiska konservatisminte borde vara av beskaffenhet att väcka specifik kritik. Se t.ex. Elwin o.a. 1979, s. 41 ff., Hultén, 1978, s. 51 f., Eklund, 1974, s. 355 och 364 ff. samt Magnusson, 1920, s. 120 ff. och 1921, s. 340. Se dock Magnusson, 1920, s. 136 f. och 374. Jfr även Stig Jägerskiölds anmälan av Per Eklunds avhandling Rätten i klasskampen i SvJT 1975, s. 211 ff. samt Per Eklunds genmäle i SvJT 1975, s. 689 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=