340 åsikter så småningom kom att omfattas av majoriteten av arbetare och andra mindre bemedlade personer, torde däremot sällan ha gjort sig skyldiga till lagöverträdelser.'•♦ Att de yttranden som rättsväsendet kvalificerade som förbjudna framfördes av personer, vars åsikter var representativa för de medborgarkategorier som erhöll rösträtt genomförfattningsreformerna, måste därför betraktas somosannolikt. som istället synes rimligt att anta, är att flertalet av de personer som under demokratins genombrottstid dömdes för politiskaåsiktsförbrytelser var språkrör för den lilla minoritet av befolkningen som gjorde gällande att samhället borde radikalt omdanas genom en marxistisk, syndikalistisk eller anarkistisk revolution. Eftersom dessa personer inte sällan agiterade jämförelsevis skarpt i samhällsdebatten är det tämligen naturligt att de ovanligt ofta komi konflikt med straffrättsliga normer, somtolkades med utgångspunkt i bl.a. vad som av domstolarna antogs vara i samhället allmänt rådande värderingar. Inom radikala politiska grupperingar uppfattades det ibland somi någon mån beundransvärt att vara »martyr för yttrandefriheten».*5 Ytterligare ett skäl till att flertalet av de personer som under demokratins genombrottstid dömdes för politiska åsiktsförbrytelser var anhängare av revolutionära teorier kan därför vara att det bland revolutionsanhängarna ansågs meriterande att dömas för brottslighet av denna art. Det förhållandet att i detta arbete undersökta åsiktsförbrytelser numera förlorat i betydelse skulle enligt denna tes inte bero på att '■* I t.cx. NJA 1896 s. 188 omåtal mot Hjalmar Branting var det en i huvudsak parlamentariskt sinnad person sombefanns skyldig till brott enligt 10 kap. 14 § SL. Det yttrande för vilket Hjalmar Branting fälldes till ansvar uppfattades emellertid av domstolarna, enligt min mening sannolikt felaktigt, som en synnerligen antiparlamentarisk morduppmaning. De ungsocialistiskt, syndikalistiskt och i övrigt revolutionärt orienterade meningsanhängarnas överrepresentation såsom tilltalade bland de mål somöverklagades till Högsta domstolen skulle kunna bero på att personer ur dessa grupper i ovanligt hög grad överklagade i tre instanser. Antiparlamentariskt sinnade personer torde dock ofta ha uppfattat den existerande statsmakten somnågonting negativt. Att de skulle ha haft högre förhoppningar om att Högsta domstolen skulle skipa »rättvisa» än reformistiska socialdemokrater och därför varit specifikt benägna att överklaga i tre instanser förefaller därför inte särskilt troligt. Vissa av de här undersökta straffbuden, såsom förargelseväckande beteende, sårande av tukt och sedlighet samt smädelse mot ämbetsman, kunde drabba allehanda yttranden i samhällsdebatten oavsett dessas politiska inriktning. Med undantag för de straffbud som rörde stridsåtgärder på arbetsmarknaden torde emellertid inget här undersökt lagrum ha varit utformat så att yttranden av den art som normalt framfördes inom den parlamentariska socialdemokratin kunde bestraffas. Att åtal till följd av parlamentariskt socialdemokratiska yttrandensällan överklägades i tre instanser måste därför betraktas som en osannolik förklaring till revolutionsanhängarnas relativa överrepresentation i de till Högsta domstolen överklagade målen. De åtal som under åren 1913-1921 väcktes enligt 3 § 7 mom. TFF tycks inte i något fall ha rört reformistiskt socialdemokratiska yttranden. Se appendix A, avsnitt 7. Se t.ex. Johannesson o.a., 1987, s. 35 ff. Gårdlund, 1990, s. 277 f och Åsard o.a., 1996, s. 66 ff. Om radikalt sinnade personer ansåg att det var meriterande att dömas för politiska yttrandefrihetsbrott är det föga förvånande att bl.a. de ungsocialistiska agitatorerna förefaller ha varit relativt okänsliga för straffhot. Att förutse t.ex. uppviglingslagstiftningens räckvidd torde emellertid ha varit svårt, oavsett om man förhöll sig likgiltig till risken att drabbas av straff eller inte. Vad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=