16 hot omvåld kunna tvinga en individ att lyda de normer somde styrande anser skall åtlydas. Om de samhälleliga institutionerna helt tappar förmågan att utöva makt över individerna upplöses samhällsformen. För de styrande är det normalt i det ögonblick då de personer som skall garantera ordningens upprätthållande inte längre lyder som makten går slutgiltigt förlorad. I början av 1900-talet odlade de anti- och utomparlamentariska socialisterna en tes omatt de värnpliktiga soldaterna i ett visst läge skulle vägra lyda order och bruka sina vapen mot överklassen i stället för mot fienden, varvid en revolution skulle utbryta. Eftersomdenna, i t.ex. Ryssland förverkligade, tes ansågs vara värd att tas på allvar, uppfattades den s.k. revolutionära antimilitarismen vid denna tid ibland somett påtagligt hot mot den bestående ordningen. Det finns ett engelskt uttryck vilket lyder »Power tends to corrupt, and absolutepower corrupts absolutely».‘^^ Ett vanligt sätt att försöka stävja offentligt maktmissbruk och skapa garantier för att i konstitutionenangivet regelsystem efterlevs är att statsmaktens olika funktioner tilldelas skilda organ. Montesquieu förordar i sitt verk »Om lagarnas anda» (»De Tesprit des lois») att makten tredelas genomatt den verkställande eller styrande makten Innehas av fursten, den lagstiftande makten utövas av folket genomparlamentet och den dömande makten tillkommer självständiga domstolar.'*^ Tanken, såsom den utvecklats av bl.a. Locke och Montesquieu, att individerna skall skyddas från maktmissbruk genom att statsmaktens olika funktioner åtskiljs, kan utformas och realiseras på olika sätt. Genom den svenska regeringsformen av år 1809 uppdelades statsmakten i huvudsak på följande sätt. Den styrande makten tillkomkungen, den lagstiftande makten var delad mellan kung och riksdag, makten över rikets finanser tillkomriksdagen, den konstitutionella kontrollmakten tillkom i huvudsak riksdagen genom konstitutionsutskottet och justitieombudsmannen, medan den dömande makten tillkom domstolarna. En av de mer framträdande tankegångarna i maktdelningsläran är att den politiska makten skall vara åtskild från den dömande makten. I en parlamentarisk demokrati innebär detta att medborgarna genomett parlament eller motsvarande folkförsamling indirekt har möjlighet att påverka vilka regler som skall gälla i staten. Vid avgörandet av enskilda fall skall domstolarna dock vara helt självständiga. En förutsättning för att en klar skiljelinje skall finnas mellan lagstiftarens och den dömande maktens funktioner är att de dömande organen utan att vidta tolkningar tillämpar otvetydiga rättsregler. Vid en ytlig betraktelse kan det framstå som omflertalet juridiska tvister rör bevisfrågor, under det att fastställandet av normernas innehåll är oproblematiskt. För att ett rättssystemskall kunna göra anspråk på att vara med matematisk precision juridisk-tekniskt heltäckande skulle emellertid fordras att det ■*5 Uttrycket har myntats av den brittiske historikern Lord Acton. Se t.ex. Acton, 1956. “'6 Montesquieu, 1757, t.ex. bok XI, kapitel VI.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=