339 spektivet. Huruvida förekomsten av revolutionär propaganda vid ett visst tillfälle hotade lugn och ordning eller samhällets existens uppfattas, särskilt i efterhand, ofta som ett politiskt ställningstagande. Beträffande t.ex. uppviglingsbrottslighet var det emellertid otvetydigt av rättslig relevans om det yttrande, för vilket åtal väcktes, innefattade ett verkligt hot mot det bestående samhället.Den rättsteoretiska beskaffenheten av t.ex. smädelse mot ämbetsman torde däremot inte ha påverkats av eventuell social oro annat än möjligen omdet handlade ommissfirmelser i formav hot. Omde rättsfall somundersökts i detta arbete skall anknytas till någon form av sociala skeenden, kan man tänka sig olika teorier omvilket samhällelig sammanhang det är som rättsskipningen ägt rum i. Enligt min mening synes de mest troliga antagandena kunna sammanfattas enligt följande två alternativa förklaringsmodeller. För det första kan det anses sannolikt att i målen åtalade personer i huvudsak var språkrör för den del av befolkningen somsaknade rösträtt och därför p.g.a. de konstitutionella förhållandena inte hade möjlighet att göra sig hörd inom ramen för det politiska systemet. Det förhållandet att här behandlade brottstyper under senare delen av 1900-talet komatt antingen upphävas eller att i stort sett, med rätt eller orätt, inte längre uppfattas sompolitiska åsiktsförbrytelser, skulle enligt detta synsätt bero på att begränsningar av samhällsdebatten efter Sveriges politiska demokratisering i stort sett blev onödiga. En omständighet som talar mot denna teori om beskaffenheten av den inte rösträttsberättigade befolkningens åsikter är att de yttranden sombefanns straffbara i hög utsträckning synes ha varit färgade av mer eller mindre revolutionär utom- eller antiparlamentarism och inte av reformistisk socialdemokrati. Att de personer som dömdes för olika typer av åsiktsbrott skulle ha varit någon slags språkrör för de medborgare som före 1907-1909 och 1918-1921 års författningsreformer saknade rösträtt är därför inte särskilt troligt. En mer realistisk förklaring är att de åtalade personerna, med undantag för ett fåtal reformistiska socialdemokrater somt.ex. Hjalmar Branting, tillhörde mot det rådande politiska systemet oppositionella grupperingar, som aldrig komatt åtnjuta allmän popularitet.*^ De reformistiska socialdemokrater, vars Jfr Flyghed, 1992, s. 440 f. I vilken mån social oro föreligger är beträffande uppvigling i princip alltid en inomrättslig omständighet. Enligt min mening skulle det vara egendomligt om man vid t.ex. bedömningen av hur strängt straff som skall utmätas för en offentlig brottsuppmaning inte tillmätte sannolikheten för att uppmaningen skulleåtföljas juridisk relevans. Sålunda torde det vara av särskild vikt att rättsväsendet då man hanterar brottslighet av denna art vinnlägger sig om att försöka bedöma de sociala förhållandena realistiskt, och inte tar intryck av t.ex. massmediala framställningar, i vilka vissa företeelser temporärt utmålas somoacceptabla hot mot samhället. Enligt sin egen uppfattning var de revolutionära socialisterna i och för sig språkrör för det förtryckta s.k. proletariatet i dess helhet. Detta förhållande saknar i här aktuellt sammanhang emellertid relevans, eftersom majoriteten av de obesuttna likväl inte förefaller ha varit anhängare av sina i detta hänseende självutnämnda talesmäns åsikter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=