334 »fick en fruktansvärd idé. I luften med dem! I luften! Ha! Komsen och stjäl bröd, ni djävlar. ’Kom sen.’ I luften! Det gör demgott. Och så. I luften kommo de. Åtminstone några. Han hade åtminstone fått hämnas. Vad det gladde honom. Å! De odjuren! Men nu var det ju också slut med honom själv. Ack vad gjorde det. Han hade blivit fångad.» - »I morgon skall han mördas, halshuggas.» - »Men hans död skall väcka andra, andra unga kämpar.» Den mest skarpt formulerade delen av det yttrande för vilket Carl Åströmi NJA 1910 B 178 av rådhusrätten dömdes för smädelse mot kungen till straffarbete ett år och sex månader innehöll tankar omatt folket »måste bli herre i sitt land», liknelser mellan samhällsförhållandena under Engelbrekts resning på 1400-talet och de omständigheter under vilka samtidens arbetare levde samt följande påstående. »(V)i tro ock, att ingen skall fälla en saknadens tår, när den Lindmanska regeringen slår vantarne i bordet och går. Vi tro ej heller, att det svenska folket skulle gråta omden monark, somnu sitter på Sverges tron och i hemlighet sympatiserar med och umgås med våra förtryckare, en dag skulle tvingas att abdikera. Men detta kan endast ske genomhela folkets eniga samvärkan.» Carl Åströms slutliga straff bestämdes av Högsta domstolen till fängelse åtta månader, varav fyra månader skulle anses verkställt genom hans hållande i häkte. Åtminstone då det gäller ovannämnda tre tryckfrihetsmål är det ganska sannolikt att det förelåg ett samband mellan jurymajoritetens uppfattning att skriftens innehåll var brottsligt och det straff som ledamöterna i första instans utmätte. Att en domstol som valt uteslutande jurymedlemmar vilka fann i dessa mål åtalade tryckalster otvetydigt brottsliga, sedan den tilltalades skuld fastslagits fann anledning att utmäta ett jämförelsevis hårt straff, måste nämligen anses föga förvånande.^ Juryinstitutet har sedan år 1818 varit konstruerat så att det för fällande dom krävs tvåtredjedels majoritet, vilket är till fördel för det fria ordet. Även det förhållandet att skuldfrågan i tryckfrihetsmål avgörs av juridiskt oskolade samhällsmedlemmar anses i allmänhet, särskilt då fråga är omyttranden somär fientliga mot statsmakten, utmynna i mer toleranta bedömningar än omskuldfrågan överlämnats till statligt anställda yrkesdomare.^ Tesen att juryinstitutet * Såsom nämnts inledningsvis i avsnitt 2.2 kritiserades att de av domstolen utsedda juryledamöterna hade ett avgörande inflytande över utgången i målet redan i början av 1900-talet. Alexanderson, 1907, s. 148 f. I fråga domstolen under åren 1885-1921 för smädelse mot kungen på ett tämligen enhetligt sätt utmätt fängelse mellan sju och nio månader. I NJA 1910 B 178 slutligen utmätt straff var således normalt sompåföljd för aktuellt brott. Mot här fört resonemang kan anföras att uppfattningen att juryinstitutet verkar till förmån för yttrandefriheten är verklighetsfrämmande, eftersomen jurys bedömningar aldrig kan antas generelit sett utmvnna i någonting av viss, specifik, karaktär. Jfr dock t.ex. Alexanderson, 1907, s. 148 f och Boberg, 1970, s. 40. det straff som Carl Åström ådömts bör dock noteras att Högsta om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=