332 här undersökta straffbuds lösliga brottsbeskrivningar skulle kunnat verka avskräckande eller moralbildande måste betraktas somosannolikt, särskilt som de rättsliga institutionerna inte förmådde att på ett enhetligt sätt klargöra gränserna för lagrummens räckvidd. Sammantaget saknas det därför anledning att anta att dessa straffbud var av beskaffenhet att i någon högre grad kunna motivera mot överheten oppositionellt sinnade samhällsdebattörer att försöka hålla sin agitation inomlagens råmärken. Att det råder likhet inför lagen innebär bl.a. att domstolarna dömer de personer som åtalats för likartade gärningar likartat. För att en lag skall kunna ha en handlingsdirigerande effekt torde emellertid fordras inte bara att domstolarna beaktar principen om likhet inför lagen utan även att myndigheterna agerar på ett sinsemellan likartat sätt, då handlingar av viss art kommer till deras kännedom. De offentliga institutionernas oförmåga att tolka här aktuella brottsbeskrivningar konformt och förutsebart gav många människor det sannolikt inte felaktiga intrycket att vissa myndighetspersoner ibland ägnade sig åt att trakassera personer som man ansåg obekväma. Svårigheten att lägga fast den yttrandefrihetsrättsliga straffbarhetsgränsen torde ha gällt inte bara den rent politiskayttrandefriheten utan även de ur denna studie uteslutna religiösa åsiktsförbrytelserna. Angående rättsväsendets behandling av den under slutet av 1800-talet ledande utilisten Viktor Lennstrand skriver Gerhard Magnusson att utilisterna fann sig föranledda att konstatera »att det egentligen endast var Lennstrand somicke fick yttra sig i religionsfrågor», ty det föredrag benämnt »Gud», för vilket Viktor Lennstrand »undergick 3 mån. fängelsestraff, fick både tryckas och spridas samt uppläsas å möten, utan att myndigheterna åtalade det och utan att ens justitiekanslärn ville vidgå att de borde åtala det».^ Intrycket att myndigheterna ägnade sig åt personförföljelse av individer som överheten ansåg obekväma förstärktes säkert av att det vid t.ex. Stockholmspolisen redan under 1880-talet inrättades en avdelning somsysslade med att inför eventuella åtal säkra bevis omvad somsades vid socialistiska möten. Personer, sompolisen ansåg notoriskt samhällsomstörtande och därför i behov av övervakning då de höll offentliga anföranden, löpte naturligtvis betydligt större risk än andra att bli åtalade för vad de sade. Även reformistiska socialdemokrater kunde utgöra potentiella »säkerhetsrisker». Sålunda var, för att nämna ett exempel, stenograferande polisdetektiver närvarande i slutet av mars 1920 då Hjalmar Branting höll föredrag, trots att han vid denna tid var rikets statsminister.6 5 Magnusson, 1920, s. 132. ^ Waldén, 1970, s. 30. Enligt vad Thomas Waldén uppger hörde dock, åtminstone under tiden maj 1917 t.o.m. januari 1918, ungsocialisterna, Stockholms vänsterkommun och Stockholms socialdemokratiska ungdomsklubb till de mest övervakade objekten. Beträffande polisens verksamhet uppger han bl.a. följande. »Vid kriminalavdelningen fördes en bevakningsbok, som upptog vilka möten, dag för dag, som skulle bevakas. Mötesverksamheten i Stockholm följdes till sä gott som hundra procent genom den stora socialdemokratiska tidningen, Social-Demokraten. Ur Social-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=