331 uppfattningar. Att många politiska agitatorer kom att dömas enligt de s.k. Staafflagarnas version av 10 kap. 14 § SL och 3§ 7 mom. TFF innebar därför inte nödvändigtvis att dessa stadganden på ett effektivt sätt minskade offentliggörandet av uppviglande åsikter. Brottet sårande av tukt och sedlighet i 18 kap. 13 § SL jämte 3 § 13 mom. TFF var ursprungligen inte av beskaffenhet att annat än marginellt inskränka den politiska yttrandefriheten för annat än notoriskt samhällsfientliga personer såsom den ungsocialistiske ledaregestalten Hinke Bergegren. Genomlagändringar i 18 kap. 13 § 2 mom. SL och 3 § 13 mom. TFF under åren 1910-1912 förbjöds dock vissa sorters offentlig preventivmedelspropaganda. Preventivlagen skapades och antogs i huvudsak för att lugna den allmänna opinionens upprördhet över att Flinke Bergegren i föredraget »Kärlek utan barn» propagerat för artificiell barnbegränsning. Ur teoretisk synpunkt var preventivlagen tämligen väl lämpad att motverka av ungsocialister bedriven preventivmedelspropaganda, även om det på ett ganska oklart sätt tycks ha förutsatts att i medicinskt syfte lämnad information ompreventivmedel inte stod i strid med straffbudet. Lagstiftningsåtgärderna mot preventivmedelspropaganda minskade emellertid inte förekomsten av födelsekontroll.^ Tvärtomfinns det i stället anledning att anta att publiciteten till följd av lagändringarna och fängelsedomarna mot främst Hinke Bergegren snarast ökade allmänhetens kännedomen omoch Intresse för barnbegränsning. Flertalet i detta arbete undersökta brottsbeskrivningar inrymde rekvisit som var så mångtydiga att det rent faktiskt blev svårt att åstadkomma konform rättstillämpning. Straffbudens flexibilitet medförde att domstolarnas bedömning av ett yttrandes samhällsfarlighet påverkades av vem somyttrat sig, vilka och hur många personer somtagit del av framställningen samt under vilka inoch utrikespolitiska förhållanden som yttrandet fällts. Nämnas kan, såsom exempel på de svårigheter som mötte den somönskade anpassa sitt deltagande i den politiska debatten till de rättsliga normerna, att det rörande den s.k. munkorgslagen i 10 kap. 14 § SL förekomatt utlåtanden somkunde tolkas somkritik av ett förfarande ansågs ha utgjort ett försök att förleda till detsamma.Att ^ Hofsten, 1986, s. 169 f. ^ Se NJA 1892 B 605, i vilket avgörande Axel Danielsson fälldes till ansvar för att ha yttrat sig ommöjligheten att hänga länsmannen, trots att uttalandet tycks ha ingått i ett avståndstagande från användandet av våld, samt justitierådet Nils Alexandersons utlåtande i NJA 1938 s. 653, att intet vittne i fråga omåtalet mot Ivan Oljelund i NJA 1916 s. 483 sagt annat än att denne, istället för att uppmana till mobiliscringsstrejk, tvärtomyttrat sig ytterst kritiskt ommöjligheten att genomföra en mobiliscringsstrejk trots att nödiga förberedelser icke vidtagits, men att då Högsta domstolen detta oaktat »tydligen med hänsyn dels till pressreferatet, som av den tilltalade personligen inför R;R.n vitsordats såsom riktigt, och dels till omständigheterna i övrigt fann svaranden skyldig, måste detta hava berott därpå att domstolen bedömde anförandet såsom ett försök — visserligen under formen av kritik mot begångna försummelser i fråga omförberedelsen och förnekandet av möjligheten av genomförandet för tillfället — att på längre sikt förmå auditoriet, vilket huvudsakligen bestod av värnpliktiga med en ledande ställning envar inomsin miljö, att på grundval av bättre organiserade beredelscr ställa sig i spetsen för mobiliscringsstrejk».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=