330 verkan. Även dessa straffbud tillämpades dock alltför sporadiskt för att politiska agitatorer annat än i obetydlig mån kan antas ha tagit intryck av begränsningarna av kritikrätten. Inte heller det förhållandet att yttranden som utgjorde hot mot strejkbrytares självbestämmanderätt ibland kunde föranleda straffansvar torde annat än i undantagsfall ha påverkat fackföreningsrörelsens agerande. Att kritik av strejkbrytare befanns vara olaglig enligt Akarpslagen var nämligen ovanligt och den straffrättsliga kvalificeringen av yttranden som ärerörande eller förargelseväckande var knappast enhetlig. I fråga om brottet smädelse mot ämbetsman bör det ha varit väl känt att det kunde vara förenat med straffansvar att kritisera en offentlig befattningshavare på ett sätt som innebar en beskyllning om att denne begått t.ex. tjänstefel enligt 25 kap. 17 § SL. Det straffskydd somuppställdes för att inte myndighetspersoner skulle utsättas för omotiverad kritik torde därför ha kunnat ha en högre grad av avskräckande inverkan än de flesta av de andra här undersökta brotten. Beträffande de två straffbud varigenomexplicita inskränkningar av den politiska yttrandefriheten vidtogs under den tid som är aktuell i detta arbete kan följande konstateras. När offentlig uppmaning till våld å person eller egendomår 1887 kriminaliserades i 10 kap. 14 § SL och år 1888 i 3§ 7 mom. TFF uttalade lagstiftaren ingen avsikt att inskränka den politiska opinionsfriheten. Ursprungligen torde uppviglingsbrottet inte heller ha haft någon sådan effekt. Att 10 kap. 14 § SL år 1889 vidgades till att omfatta uppmaning till alla brott mot strafflagen samt försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet var emellertid en direkt följd av att SAP konstituerats i april 1889. Det år 1889 tillkomna rekvisitet omatt söka förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet kom i praxis att omfatta socialistiska yttranden sominnefattade hypotetiska eller indirekt uppviglande resonemang. Lagrummet var efter år 1889 dock inte av beskaffenhet att stävja vare sig reformistisk socialdemokratisk propaganda eller genom teoretiska resonemang framförd revolutionär agitation. Lagändringen av år 1889 trädde ikraft efter 1888 års s.k. åtalsraseri. Under 1890-talet utvecklades socialdemokratin i klart reformistisk riktning. Först sedan statsmakten genom att år 1906 höja straffskalan i 10 kap. 14 § SL markerat att uppvigling var allvarlig brottslighet förefaller den s.k. munkorgslagen ha kommit att aktivt beskära bl.a. de försvarsnihilistiska grupperingarnas opinionsfrihet. Det strängaste straff somHögsta domstolen komatt utmäta enligt 1906 års vidgade latitud var emellertid straffarbete åtta månader. Rättsväsendet kan sålunda sägas ha tagit begränsat intryck av att maximistraffet för uppvigling år 1906 höjts till straffarbete högst fyraår. Det är svårt att på grundval av Högsta domstolens tillämpning av 10 kap. 14 § SL få någon klar uppfattning av hur uppviglingsbrottet avgränsade den politiska yttrandefriheten. Denna lagstiftning var därför knappast av beskaffenhet att avskräcka revolutionära socialister från att fortsätta propagera för sina revolutionära och antimilitaristiska samhälls-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=