329 bud åstadkomma likformighet kan antas ha försämrats av både det förhållandet att straffbuden var mångtydiga och det faktumatt skuldfrågan i tryckfrihetsmål avgjordes genomett juryförfarande. 10.2. Rättstillämpningen I vilken utsträckning människor förblir laglydiga eller ej beror framför allt på omlagarna överensstämmer med eller i vart fall stöds av övriga sociala normer och människors moraluppfattningar. Straffbud som inte stöds av individernas moraluppfattning åtlyds bara om reaktionssystemet förmår framkalla en tillräckligt avskräckande effekt. En förutsättning för att reaktionssystemets existens i sig ens på ett teoretiskt plan skall kunna förmå någon att avstå från ett visst handlande är att individerna genom rättsreglerna tilldelas tämligen klara och otvetydiga handlingsdirektiv. En strafflags handlingsdirigerande effekt är således beroende av att inte bara domstolarna utan även åklagare och poliser agerar på ett samstämmigt sätt. De personer mot vilka här undersökt lagstiftning var riktad hyste i allmänhet knappast någon moraliskt betingad respekt för dessa straffbud. I många fall innehöll brottsbeskrivningarna ord som var så mångtydiga att allmänheten måste ha haft svårt att begripa vad som var brottsligt och inte. Åtal för yttranden av den art som har undersökts i detta arbete lämnades mycket sällan utan bifall av Högsta domstolen. Ur ett dogmatiskt perspektiv måste den politiska yttrandefrihetens straffrättsliga gränser därför anses ha fastställts på ett tämligen enhetligt sätt, såtillvida att Högsta domstolen praktiskt taget alltid fällde den tilltalade till ansvar. Detta förhållande innebar dock inte att tillämpningen av här undersökta straffbud var oproblematisk. För att en brottsbeskrivning skall kunna anses ha en bestämd räckvidd fordras att det är möjligt att, företrädesvis på grundval av Högsta domstolens rättstillämpning, dra några generella slutsatser omstraffbudets innebörd. Stadgandet beträffande samhällsfarlig ryktesspridning förefaller emellertid överhuvudtaget inte ha tillämpats någon gång under åren 1885-1921, troligen beroende på att en tilltalad för att kunna dömas för detta brott måste överbevisas omatt medvetet ha spritt falska uppgifter. Yttranden i samhällsdebatten föranledde ytterst sällan att åtal för uppmaning till uppror eller förräderi väcktes och de åtal för sådan uppvigling som rörde huvudsakligen straffansvar enligt 3 § 7 mom förargelseväckande beteende tycks i detta sammanhang ha aktualiserats hos Högsta domstolen endast sporadiskt och utan att domstolen fastslog några principiella avgränsningar av det kriminaliserade området. De mot särskilda statliga intressen riktade ärekränkningsbrotten smädelse mot främmande makt, kungen eller riksdagen kan i och för sig ha haft en viss avskräckande inkom under Högsta domstolens prövning . TFF. Även straffbudet mot
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=