10. Slutsatser 10.1. Yttrandefrihetsinskränkningarna I vilken utsträckning som yttranden av en viss beskaffenhet kom under domstols prövning berodde knappast på den kvantitativa förekomsten i samhället av sådana yttranden utan på polisens vilja att prioritera beivrandet av sådana handlingar. Således är det rimligt att skilja mellan faktisk brottslighet och utredningsbenägenheten vid olika tidpunkter. Många myndighetspersoner var förmodligen ganska måttligt intresserade av att ingripa mot företeelser vilkas straffbarhet de fann tveksam. Dessutomfanns inomordningsmakten sinsemellan skiljaktiga uppfattningar om vad som kunde tolereras. Av de yttranden som i och för sig kunde misstänkas vara lagstridiga torde det därför bara ha varit en liten del somfaktiskt komatt föranleda åtal. I detta arbete har något över sextio yttrandefrihetsrättsliga mål somöverklägats till Högsta domstolen granskats. Mitt material omfattar sålunda ett stort antal ställningstaganden av olika instanser, varvid fråga i en del fall dock varit om uteslutande straffmätning eller en rent formell prövning. Endast i fyra av de mål som refereras i detta arbete har ett åtal som prövats i sak lämnats utan bifall av Högsta domstolen.' Frikännandefrekvensen i detta material var således låg. Här undersökta utslag kan, såsomframgår av de statistiska uppgifterna i appendix A, i detta hänseende emellertid inte antas vara representativa för vad somgenerellt sett gällde beträffande denna typ av mål.- ' Vissa mål, i vilka Högsta domstolen lämnade ett åtal utan bifall, har jag emellertid underlåtit att referera. Se t.ex. NJA 1903 B 654, avsnitt 4.2. De fyra i detta arbete refererade mål, som av Högsta domstolen prövades i sak, varvid åtalet ogillades, är NJA 1910 s. 156, NJA 1910 B 268, NJA 1911 B 719 och, såvitt avser åtalet mot Erik Hedén, NJA 1916 s. 483. - Att få av de åtal somöverklagades till Högsta domstolen lämnades utan bifall beror troligen bl.a. på att åklagarens fullföljdsrätt var inskränkt vad avsåg frikännande hovrättsutslag. Den tilltalades möjlighet att överklaga fällande utslag var emellertid i huvudsak obegränsad. Se SFS 1901: 38 och SFS 1915:137. Dessutomvar en åklagares intresse av att överklaga ett frikännande utslag troligen i allmänhet lägre än en måhända till frihetsstraff dömd tilltalads intresse av att söka få en fällande dom ändrad. Mål vari åklagaren stått som tappande part i första eller andra instans torde därför sällan ha förts till Högsta domstolen. Att den tid som en tilltalade varit häktad inte obligatoriskt räknades denne till godo utgjorde dock ett visst incitament för en häktad att inte överklaga annat än omhan var någorlunda säker på att en ändring av utslaget skulle komma att bli förmånlig, inte bara beträffande själva strafftiden utan även omhänsvn togs till sammanlagd straffoch häktningstid. För en häktad tilltalad somöverklagade i tre instanser kunde skillnaden mellan, å ena sidan, den sammanlagda tiden i häkte jämte av Högsta domstolen i och för sig nedsatt frihetsstraff och, å andra sidan, den tid som samma tilltalad skulle ha varit frihetsberövad, om han nöjdförklarat sig omedelbart efter första instans utslag, vara tämligen marginell.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=