324 som innebar att sådana företeelser som i Sverige befunnits straffbara somförargelseväckande beteende i avgörandena NJA 1910 B 614, NJA 1912 s. 397 och NJA 1913 s. 585 komatt explicit omfattas av ett lagrum, vars strafflatitud var betydligt strängare än i 11 kap. 15 § SL stadgat bötesstraff.^^ Enligt 1927 års utformning av 222 § var det förbjudet att genombojkott försöka tvinga arbetare eller arbetsgivare att inträda i sammanslutning av arbetare eller arbetsgivare. Vidare var det förbjudet vid påföljd av böter 25 till 25.000 kr eller fängelse högst ett år att åstadkomma eller försöka åstadkomma att någon uppsade eller uppgav eller inte sökte eller erhöll arbete, eller att någon uppsade eller inte sökte eller inte anställde arbetare genomatt: - missfirma honom eller medlemmar av hans hushåll med hotelser eller med våldsamt, förnärmande eller påträngande uppträdande, - följa honom från plats till plats, - offentligen upplysa om vem somutförde eller utfört arbete eller sökt arbete under en arbetsinställelse, - med otillbörligt förfarande hindra honomi hans arbete eller näring. 9.5. Sammanfattning En jämförelse mellan strafflagstiftningarna beträffande politiska yttrandefrihetsbrott i de nordiska länderna under åren 1885-1921 visar att lagstiftningarna var tämligen lika. De straffbud som rörde mot särskilda statliga intressen riktade ärekränkningsbrott förefaller ha varit ganska enhetligt utformade i Sverige, Danmark och Norge. I fråga omsocialistisk propaganda vari de konstitutionella förhållandena kritiserades på ett uppviglande sätt motsvarades de svenska straffbuden i 10 kap. 14 § SL jämte 3 § 7 mom. TFF i Danmark emellertid av stadganden mot försök att främja eller på annat sätt åstadkomma högförrädiskt uppror. Sådana yttranden straffades strängare i Danmark än i Sverige. Med undantag för åren 1885-1888 fanns det i Danmark inget explicit förbud mot uppvigling förrän 1930 års strafflag trädde ikraft. I 1902 års norska strafflag fanns det flera bestämmelser som möjliggjorde bestraffande av uppviglande antiparlamentarisk agitation. De straff somutmättes för revolutionär propaganda torde i allmänhet ha varit mildare i Norge än i Sverige. Offentligt utpekande av någon som strejkbrytare kunde i Norge och Danmark på samma sätt som i Sverige under vissa förhållanden konstituera ärekränkning. Även hot mot strejkbrytare som inte utmynnat i fullbordat tvång År 1915 hade i Norge antagits en arbetstvistlagstiftning, somförbjöd vissa typer av strejker. Denna lag ersattes år 1927 med en arbetstvistlagstiftning, i vilken förbudet mot en del sorters strejker upprepades och straff stadgades för vissa stridsåtgärder i samband med olagliga arbetsinställelser. Vidare antogs den 6 juli 1933 en lag, enligt vilken en bojkott kunde vara av förbjuden art till följd av t.ex. tillvägagångssättet, åsyftat mål eller den angripnes ställning. SOU 1933:36 s. 102 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=