323 I Danmark och Norge var försök till tvång straffbart oavsett i vilket sammanhang gärningen begicks. Sålunda är det säkert riktigt att stadgandena mot försök till tvång i dessa länder aldrig kom att uppfattas som några speciella »antistrejkparagrafer». Att arbetarrörelserna i Danmark och Norge inte i samma grad som den svenska arbetarrörelsen kritiserade att försök till olaga tvång var straffbart kan dock knappast antas ha berott på att rättsläget i de tre länderna i någon högre grad skilde sig åt. En mer sannolik förklaring till att denna försöksbrottskonstruktion inte utsattes för lika mycket kritik i Danmark och Norge som i Sverige torde istället vara att brottstypen i de båda förstnämnda länderna inte hade skapats just för att beivra påstått oacceptabla fackliga stridsmetoder. Omarbetarrörelserna i Danmark och Norge hade önskat kritisera att vissa fackliga stridsmetoder ibland kvalificerades som försök till tvång, hade man varit tvungen att göra gällande att försök till tvång sombegåtts i samband med fackliga aktioner skulle avkriminaliseras. Att hävda en sådan uppfattning kan inte ha framstått somsärskilt attraktivt. Den oro som var rådande på arbetsmarknaden under 1920- och 1930-talet tycks ha lämnat mer påtagliga spår i dansk och norsk lagstiftning än i den svenska författningsproduktionen. I Sverige ledde inget av de förslag till rättsliga bestämmelser rörande arbetsmarknadsparternas stridsåtgärder som framlades till lagstiftning.vid 1930-talets slut var de svenska arbetsmarknadsparternas verksamhet och stridsmetoder därför i ringa utsträckning rättsligt reglerade.I både Danmark och Norge antogs däremot under 1920- och 1930-talet åtskilliga lagar somåsyftade att styra arbetsmarknadens aktörer. I Danmark komrätten att tillgripa stridsåtgärder i arbetsmarknadskonflikter att regleras genom bl.a. »Lov om vasrn for erhvervs- og arbejdsfriheden» av den 27 mars 1929. Enligt denna lag var ekonomisk eller personlig förföljelse förbjuden, om syftet med åtgärden var att på ett oberättigat sätt begränsa en enskilds fria rätt till förvärvsverksamhet eller arbete, eller rätten att vara medlemeller stå utanför en organisation. Såsomett oberättigat begränsande av enskildas fria rätt tycks ha räknats bl.a. strejkuppmaningar som innehöll osanna uppgifter ommotparten eller framställdes offentligen på sådant sätt att de riktades inte bara till fackföreningsmedlemmar utan även till tredje man.^^ Denna lag torde ha berett rättsväsendet tämligen långtgående möjligheter att förhindra åsiktsdemonstrationer riktade mot strejkbrytare. I Norge kompletterades stadgandet omtvång i 222 § NL år 1927 på ett sätt Se t.ex. Ragnar Bergendals utredning angående tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, SOU 1933:36, vilket efter viss omarbetning utmynnade i en proposition somavslogs år 1935. SOU 1934:16, prop. 1935:31, FK 1935:37 s. 2-62, AK 1935:7 s. 14-25 och 1935:38 s. 2-112. I SOU 1933:36 lämnas en översiktlig utredning över rättsläget i fråga omarbetsmarknadskonflikter i Danmark, Norge, Finland, Italien, Österrike, Tyskland, Frankrike och England. SOU 1933:36 s. 99-134. Westerståhl, 1945, s. 417 ff. Jfr avsnitt 8.1 ovan. ^>5 SOU 1933:36 s. 101.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=