320 vilket lagrum kriminaliserade bl.a. medverkan till värnpliktsvägran,tillädes ett nytt, tredje stycke. Enligt 134 § 3 st. NL skulle den som offentligen sökte upphetsa någon somhörde till krigsmakten till ovilja mot tjänsten eller till hat mot den militära överheten straffas med böter eller »hefte» eller fängelse högst ett år. Brottsbeskrivningen i 134 § 3 st. NLvar uppenbarligen avsedd att hindra att värnpliktiga tog del av antimilitaristisk propaganda.Att ett stadgande av denna art tillkom under Första världskriget är knappast förvånande. I Sverige var maximistraffet för att ha uppviglat till värnpliktsvägran normalt straffarbete fyra år. Eftersom det i 134 § 3 st. stadgades böter eller »hefte» eller fängelse högst ett år tycks propaganda av denna art ansetts betydligt mindre straffvärd i Norge än i Sverige. Revolutionärt antimilitaristiska framställningar torde emellertid ibland ha varit straffbara enligt såväl 134 § 3 st. som 135 § och 140 § NL. För brott mot 135 § NLstadgades samma straff somenligt 134 § 3 st. NL. Strafflatituden i I40§ NL innefattade däremot böter, »hefte» eller fängelse högst åtta år. Denna skala kan förefalla strängare än motsvarande svensk strafflatitud. I Norge var straffet för uppvigling dock alltid begränsat till två tredjedelar av vad som stadgades för den handling vartill uppviglats. Uppmaning till lindriga brott torde därför ha kunnat föranleda ett betydligt strängare straff i Sverige än i Norge. Straffbuden i 134 § 3 st., 135 och 140 §§ NL tycks, i motsats till den svenska s.k. munkorgslagen i 10 kap. 14 § SL och 3 § 7 mom. TFF, ha utformats så att det var möjligt att bestraffa samhällsskadlig propaganda utan att lagtexterna behövde tolkas särskilt extensivt. Således tillhandahöll den norska lagen sannolikt bättre förutsebarhet än motsvarande svenska bestämmelser. De straff som utmättes för brottslighet av denna art var mildrare i Norge än i Sverige.5* ■*8 Medverkan till krigsmans rymning hade varit straffbart enligt 9 kap. 27 § NLF. Se t.ex. NRt 1897 s. 815. I NRt 1913 s. 722 dömdes en person sommedan han själv var inkallad offentligen sökt upphetsa någon somhörde till krigsmakten till ovilja mot tjänsten eller till hat mot den militära överheten enligt den militära strafflagen. Att straffmätningen i Norge knutits till den gärning vartill uppviglats kan dessutomantas ha föranlett att domstolarna, på ett för rättssäkerheten förmånligt sätt, preciserade vilket eller vilka brott somden tilltalade hade uppmuntrat till. Jfr utlåtanden i NRt 1916 s. 731. 51 De personer somi NRt 1924 s. 861 dömdes för att ha propagerat för värnpliktsvägran dömdes till fängelse som högst fem månader, vilket inte framstår somsärskilt strängt jämfört med de påföljder somutmättes av Sveriges Högsta domstol i t.ex. NJA 1916 s. 483.1 och för sig var det utrikespolitiska läget under 1920-talet betydligt lugnare än under Första världskriget. I NRt 1918 s. 465 hade straffet för dels upphetsande till ovilja mot militärtjänst enligt 134 § 3 st. NL, dels uppmaning till värnpliktsvägran enligt 140§ NLemellertid bestämts till fängelse 90 dagar. Aven i NRt 1919 s. 113, i vilket avgörande fråga var omoffentligt hånande eller upphetsande till hat mot »statsforfatningen» enligt 135 § NL samt uppmaning till straffbar handling enligt 140 § NL, befanns fängelse 90 dagar vara en lämplig påföljd. I NRt 1920 s. 607 fastslog Hoiesterettens pluralitet att fängelse 30 dagar var ett lämpligt straff för brott enligt 134 § 3 st. NL. Minoriteten önskade istället utmäta ett bötesstraff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=