319 ulydighed mod samme»d^ Några stadganden somgenerellt förbjöd uppvigling i formav t.ex. propaganda för antiparlamentariska kampmetoder fanns emellertid inte. I 1902 års norska strafflag inflöt dock ett antal stadganden som på samma sätt som den svenska s.k. munkorgslagen i 10 kap. 14 § SL jämte 3§ 7 mom. TFF var riktade mot bl.a. revolutionär agitation. I 135 § NL stadgades att den som»utsetter den almindelige fred for fare ved offentlig å forhåne eller ophisse til had mot statsforfatningen eller nogen offentlig myndighet eller ved offentlig å ophisse en del av befolkningen mod en annen» skulle straffas med böter eller »hefte» eller fängelse högst ett år. Med »statsforfatning» synes ha avsetts inte bara grundlagen utan även statens organisation och rättsordning i stort.Omde som tagit del av ett revolutionärt budskap ställt sig avvisande till detta, var yttrandet tillåtet.■**’ För straffbarhet enligt detta lagrum torde nämligen ha fordrats att den allmänna friden verkligen varit i fara, vilket måste ha begränsat möjligheten att göra praktiskt bruk av bestämmelsen. Propaganda i vilken t.ex. en väpnad konflikt mellan samhällsklasserna eller ett våldsamt införande av republik framställdes som önskvärt, synes dock ha kunnat bestraffats enligt 135 § NL, omframställningen av ett större antal åhörare besvarats med entusiasm. Enligt 140 § NL skulle den »som offentlig opfordrer eller tilskynder til iverksettelsen av en straffbar handling eller forherliger en sådan eller tilbyr å utfore eller bistå ved utforelsen av en sådan, eller som medvirker til opfordringen, tilskyndelsen, forherligelsen eller tilbudet, straffes med boter eller med hefte eller fengsel inntil 8 år, dog i intet tilfelle med hoier frihetsstraff enn to tredjeler av den hoieste fc»r handlingen selv anvendelige». Såsom straffbara handlingar räknades sådana handlingar »til hvis foretagelse det er strafbart at forlede eller tilskynde». Stadgandet i 140§ tycks ha kunnat drabba både allehanda, inte nödvändigtvis politiskt motiverad, uppvigling och socialistisk propaganda för t.ex. värnpliktsvägran eller brytande av arbetsfredslagstiftning. Ar 1915 kompletterades stadgandet i 140§ NL genom att det i 134§ NL, Sc 10 kap. 12 och 13 §§ NLF. Vid en genomgång av Norsk Retstidende för åren 1880-1905 har jag inte kunnat finna något avgörande som rörde tillämpning av dessa stadganden. Dessutomförbjöds i 330 § NL bl.a. deltagande i förening vars ändamål var att uppmuntra till straffbara handlingar eller vars medlemmar förpliktade sig ovillkorlig lydnadsplikt mot någon. Kjerschow, 1930, s. 301. Kjerschow, 1930, s. 381. Om arbetsfredslagstiftning, se 409 och 412 §§ NL. låå Hjalmar Nilsson, som genom NJA 1909 B 448 dömts till straffarbete åtta månader för artikeln »Hämnd!», begärdes utlämnad frän Norge till Sverige i anledning av nyssnämnda dom, konstaterade Hoiesteretten i NRt 1909 s. 570 att 140§ NL måste anses korrespondera med 3 § 7 mom. TFF. Av NRt 1916 s. 731 framgår att det inte var straffbart enligt 140§ NL att uppmana till brytande av en lag som ännu inte hade trätt ikraft vid den tidpunkt då uppmaning framställts. De personer som på ett kommunistiskt ungdomsförbunds landsmöte framlagt ett förslag om att man skulle propagera för värnpliktsvägran ansågs i NRt 1924 s. 861 emellertid inte kunna undgå straffansvar enligt 140§ NL, eftersom det aktuella förslaget godkänts och genomförts. 47 4.t
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=