315 tronföljare tycks de nordiska staternas lagar emellertid ha varit sinsemellan ganska enhetliga. Såväl skyddsobjekt som straffskalor framstår som artade.Med undantag för tionde kapitlets ärekränkningsbrott var smädelse mot riksdagen det mest tillämpade av de svenska mot särskilda statliga intressen riktade ärekränkningsförbrytelserna.-^' Missfirmelse mot riksdagen var i Sverige straffbart till dess att brottsbalken trädde i kraft år 1965. Att det vid tiden kring sekelskiftet varken enligt dansk eller norsk strafflagstiftning var förbjudet att i muntlig framställning ärekränka de lagstiftande församlingarna såsom kollektiva enheter kan därför tyckas anmärkningvärt. Beträffande brottstypen ärekränkning mot offentliga befattningshavare torde den danska strafflagen ha varit den enda sominte skilde emellan smädelse mot ämbetsman och smädelse mot tjänsteman. Hur strafflagstifting av denna art utformats kan i allmänhet endast antas säga någonting omhurdana yttranden sominnehavarna av den lagstiftande makten betraktade som oacceptabla. På vilket sätt här undersökta ärekränkningsbrott begränsade samhällsdebatten är däremot inte möjligt att utröna genomlagtextstudier. På ett teoretiskt plan förefaller dessa straffbud ha avgränsat den politiska yttrandefriheten tämligen enhetligt i de tre nordiska länderna.Att dansk och norsk lagstiftning i en del fall stadgade straffrihet om en uppgiftsspridare kunde nämna eller »paavisa sin hjemmel», dvs. belägga uppgiften, indikerar dock att man i dessa länder på ett principiellt plan ansåg att det främst var spridande av lögner somskulle bestraffas. I Sverige fanns det däremot formellt knappast någon möjlighet att i skuldfrågan beakta om ett nedsättande omdöme om främmande makt, kungen eller riksdagen innefattat uteslutande sanningsenligt information. likw Tryckfrihetstörordningcn av <år 1812 kriminaliserade i 3 § 4 mom. TFI' enligt sin ordalydelse visserligen »(a)llt slags lastligt yttranden» om kungen. Under slutet av 1800-talet torde uttrycket »lastligt» dock i praktiken ha ansetts innetatta ett krav på missfirmelse. Rydm, 1859, s. 20 not 1. Änkedrottning fanns inte somsärskilt skvddsobjekt i vare sig 1812 års tryckfrihetsförordning eller i 1832 års strafflagsförslag. Både strafflagsutkastct av år 1844 och 1864 års strafflag upptog dock denna titel somskyddsobjekt. '' Se appendix A, avsnitt 5. Hur här aktuell norsk rättstillämpning gestaltade sig torde det vara svårt att bilda sig någon uppfattning om. Vid en genomgång av Norsk Retstidende för åren 1880-1905 har jag inte kunnat finna något mål om ärekränkning mot främmande makt, kungen eller de konstitutionella institutionerna. Inte heller i Peder Kjerschows år 1930 utgivna kommentar till 1902 års strafflag anges några avgöranden rörande sådana brott. F,n förklaring till avsaknaden av rättsfall i fråga omdenna typ av brott kan vara att de norska offentliga institutionerna hade en jämförelsevis extensiv uppfattning omden politiska yttrandefrihetens gränser.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=