314 ständigheter under vilka, eller det sätt varpå, nyssnämnda Institutioner hade handlat. Tillvitande eller lämnande av vilseledande uppgifter i avsikt att skada den allmänna uppfattningen om en myndighet var straffbart även omuppgifterna framförts av grov oaktsamthet.^^ Att bevisa att ett yttrande framförts i avsikt att skada en viss myndighet torde för en åklagare i allmänhet ha varit lika svårt som att styrka att någon medvetet beljugit en myndighet. Straffbudet i 130 § NL torde därför inte ha haft nämnvärt större praktisk betydelse än den svenska strafflagens bestämmelse om samhällsfarlig ryktesspridning i 8 kap. 14§SL.27 Hån, skällsord eller annat förnärmligt tal till myndighetspersoner kunde enligt 1866 års danska strafflag straffas med fängelse eller böter. Förhöjt straffskydd tillkomenligt 101 § DL »embedsmand eller nogen anden af de i §§98-100 omhandlede personer under udforelsen af deres embede eller bestilling eller i anledning af samme». I 98-100 §§ DL omnämndes bl.a. domstolsledamöter, polistjänstemän, kommunalnämndsledamöter och diverse offentliga befattningshavare. I fråga om smädelser skilde den danska strafflagen inte mellan yttranden somriktats mot ämbetsman och sådana somriktats mot tjänsteman. I Norge skulle den som »skarider eller forhanner» en ämbetsman i hans ämbete enligt 10 kap. 4§ NLF, vilket lagrum hänförts till brotten mot offentlig myndighet, drabbas av fängelse eller böter. Nedsättande yttranden mot tjänsteman p.g.a. handling utförd i tjänsten eller såsom hämnd för sådan handling var däremot ett kvalificerat förtalsbrott, vilket enligt 17 kap. 5§ NLF skulle straffas med fängelse eller böter. Dessa bestämmelser överflyttades utan några större ändringar till 1902 års strafflag.-^ Sammantaget kan sägas att jämfört med motsvarande dansk och norsk lagstiftning framstod den svenska tryckfrihetslagstiftningen under åren 18851921 i en del hänseenden somden kvarleva från äldre tider, somden ju faktiskt var. Så var t.ex. bestämmelserna om smädelser mot främmande makt varken i Danmark och Norge så långtgående som3 § 9 mom. i 1812 års svenska tryckfrihetsförordning, vilken såsom skyddsobjekt upptog allehanda tänkbara företeelser.-^ I fråga om ärekränkning mot kung, drottning, änkedrottning och Ett med denna del av 130 § NL likartat stadgande fanns i 349 § 2 st. NL. Enligt 349 § 2 st. NL skulle den som mot bättre vetande eller utan att ha haft rimlig anledning att anse ryktet vara sant offentligen spred eller medverkade till offentlig spridning av falskt rykte som var av beskaffenhet att framkalla allmän »forbitrelse eller skrekk eller fare for den almindelige fred og orden» straffas med böter eller fängelse högst tre månader. Jfr även 432 § NL. Närmare omtillämpningsfrekvensen av 8 kap. 14 § SL, se appendix A, avsnitt 1. Se 247 § 2 st. och 326 § 1 st. 2 p. NL. I 3 § 9 mom. TEL straffbelädes smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter svftande omdömen och yttranden om samtida nationer eller stater, med vilka riket var i fredligt förhållande, om deras överhet, regering och regeringssätt, höga ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag eller underhandlingar. Den svenska strafflagen av år 1864 förbjöd i 8 kap. 28 § däremot endast smädelser mot främmande stats regent, som vistades i Sverige, eller sändebud i riket.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=