311 regerande personer eller att, utan att kunna belägga uppgiften, påstå att de utfört orättfärdiga eller skamliga handlingar. I Norge skulle under slutet av 1800-talet förnärmande »i ord» av främmande stats regent, somuppehöll sig i Norge eller Sverige, »i hans na:rva;relse» sonas med straffarbete eller fängelse.*^ Vidare skulle den somi tryckt skrift antingen »forsa:tligcn og aabenbare forhaaner nogen fremmed stats regent, som er i venskab med de förenade riger», eller »uden att nxvne eller kunne paavisa sin hjemmel», dvs. utan att kunna belägga uppgiften, påstod att den främmande statens regent utfört orättfärdiga eller skamliga handlingar straffas med fängelse eller böter.Sistnämnda straffbud förefaller ha haft en tämligen begränsad räckvidd, eftersom lagtexten nämnde uteslutande tryckt skrift som uttrycksform och endast främmande stats regent somskyddsobjekt. Att smäda t.ex. en främmande stats konstitutionella institutioner synes ha varit tillåtet. Även att uttrycka sig nedsättande om en främmande stats regent i vederbörandes frånvaro tycks vid denna tid ha varit straffritt i Norge, omdet inte handlade om en framställning i tryckt skrift. Enligt 1902 års norska strafflag skulle ärekränkning mot främmande statsöverhuvud sonas med »hefte» eller fängelse högst femår,*® eller genom en fördubbling av det straff somstadgades i den ordinära ärekränkningsbestämmelse som var tillämplig. Om främmande stats sändebud utsattes för ärekränkning kunde straffet däremot endast ökas med hälften jämfört med vad som hade gällt om fråga varit om kränkning av en vanlig person.**^ Hånande av främSe 82 och 83 §§ DL. Jfr även det i .ivsnitt 9.3 nedan behandlade straffbudet i 73 § DL. I fråga ompraxis rörande 82 § DL, se t.ex. UfR 1881 s. 924 och UfR 1887 s. 1121. UlR 1881 s. 924 rörde åtal för dels uppror enligt 85 eller 86 §§ DL, dels kränkning av främmande makt enligt 82 § DL genom en tidningsartikel, vilken bl.a. innefattat ett prisande av mordet på tsar Alexander 11 av Ryssland. Den person somåtalats frikändes vad avsåg upprorsbrottslighet men dömdes enligt 82 § DL till fängelse på vatten och bröd under sex gånger fem dagar. UfR 1887 s. 1121 rörefe åtal för en tidningsartikel, i vilken det bl.a. meddelats att fem personer avrättats för att ha försökt mörda den ryske tsaren under uppgivande att dessa personer mördats av bödlar somsjälvhärskaren lejt. Den person som åtalats dömdes enligt 82 § DL till fängelse på sedvanlig kost en månad. Se 9 kap. 28 § NLefter 1889 års revision. Att smäda en främmande stats sändebud eller regent i sändebudets närvaro skulle enligt denna paragraf straffas med fängelse eller böter. Vidare stadgades att förnärmande av främmande stats i de förenade rikena vistandes regent i dennes närvaro skulle straffas enligt 9 kap. 17, 18 eller 22 §§ NLF. De två förstnämnda lagrummen rörde kränkningar av kungliga personers kropp och hälsa. I 22 § avhandlades bl.a. brukande av förnärmliga uttalanden omkungliga personer. 17 Se 9 kap. 29§ NLL. De olika straffen reglerades i andra kapitlet av 1902 års strafflag. Enligt 15 § NL fanns det tre sorters straff, nämligen fängelse, »hefte» och böter. »Hefte» var en sorts frihetsstraff somtycks ha ansetts mildare och mindre nesligt än fängelse. Se 96 § NL. Detta stadgande hänvisade i fråga om brott mot främmande statsöverhuvud till de bestämmelser om förbrytelser mot Norges författning och statsöverhuvud i nionde kapitlet, som reglerade bl.a. brott mot kungliga personer. Straffskärpningsregeln i 96§ NL skilde mellan främmande statsöverhuvud som uppehöll sig i Norge med den norska statens samtycke och stats-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=