309 yttrancicfrihetsförbrytelser i Sverige med denna sorts brottslighet i t.ex. det tidvis av rysskolonialism och inbördeskrig härjade Finland. De förhållanden under vilka demokratiseringen ägde rumi Danmark, Norge och Sverige skiljer sig åt. Dessa länder har dock det gemensamt att utvecklingen, liksom i t.ex. England, ägde rum under jämförelsevis lugna former. Att varken Danmark, Sverige eller Norge drogs in i Första världskriget kan antas ha haft viss betydelse för de politiska skeendenas förlopp i dessa stater. Enligt Lars Björne är det inte obefogat att tala om en gemensam nordisk rättskällelära under 1800-talet.^ Mina förutsättningar att analysera dansk och norsk lagstiftning kan antas vara jämförelsevis goda. Att välja dessa länders rätt som undersökningsobjekt för en fragmentarisk komparativ studie har därför under alla omständigheter legat nära till hands. Jag har huvudsakligen undersökt lagtexter och viss doktrin. Vad en studie av denna art kan antas visa är därför i första hand vilka intentioner som de mest inflytelserika samhällsgrupperna hade beträffande politisk yttrandefrihet. Brottstyperna förargelseväckande beteende och sårande av tukt och sedlighet begränsade samhällsdebatten i Sverige till följd av den räckvidd som dessa straffbud tillerkändes i praxis. Sådan brottslighet kan sålunda knappast diskuteras som politiskt motiverade företeelser annat än om rättstillämpningen undersöks ingående. Dessa kriminaliseringar har jag därför utelämnat ur denna del av studien.*^ I Danmark var den Almindelig Borgerlig Straffelov av år 1866, DL, gällande till år 1930. I Norge var den år 1889 reviderade Lov Angaaende Forbrydelser av år 1842, NLF, gällande till dess att den Almindelig Borgerlig Straffelov av år 1902, NL, trädde ikraft år 1905. Det saknas anledning att i denna översiktliga studie ens försöka redovisa processuella bestämmelser. Regler somrörde t.ex. konstruktionen av straffansvar för handlingar som begåtts genomtryckt skrift har jag därför inte berört. I Sverige aktualiserade exklusivitetsprincipen ibland juridisk-tekniska problem vid bristande kongruens mellan strafflagens och tryckfrihetslagstiftningens räckvidd. Spörsmål av denna art torde ha saknat motsvarighet i Danmark och Norge. I dessa länder reglerades tryckfrihetsbrottslighet nämligen genomden allmänna strafflagstiftningen.'^ De danska och norska bestämmelserna omt.ex. ^ Björne, 1991, s. 56 f. Den svenska prcventivlagen i 18 kap. 13 § 2 mom. SL och 3 § 13 mom. TFF motsvarades i Norge av 8 kap. 3 § NLF respektive 377§ NL och i Danmark av 3 § 3 st. i lag nr 81 av den 30 mars 1906 respektive 235 § i 1930 års strafflag. 1 genomgången av den allmänna straffrätten i Nordisk Retsencyklopxdi betonade Carl Goos det för Sverige särpräglade förhållandet att »presseforbrs’delser» inte reglerades genom ordinär strafflagstiftningutan genom en särskild, fristående grundlag. Goos, 1882, s. 5 f. Jfr 3 § i 1851 års danska Lov om Pressens Brug och bl.a. 25 kap. 1-4§§ NLF. Den norska strafflagen av år 1902, vilken framstår som en för sin tid ovanligt modern och välsystematiserad lag, innefattade regler om brott som begåtts genom tryckt skrift i bl.a. 322-323 §§ och 428-435 §§. Se även 7 § 2 st. och 10 § NL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=