306 befinnas straffbara tycks ha ökat om informationen utformats i skarpt fördömande ordalag samt ommålsäganden var en fackligt organiserad syndikalist och därför kunnat antas bli uppriktigt kränkt av påståenden om att vederbörande t.ex. förrått arbetarklassen. Högsta domstolens ställningstaganden i ärekränkningsmål av detta slag skiftade emellertid på grundval av de särskilda omständigheterna från fall till fall. Att generellt fastställa under vilkaförhållanden det var ärekränkande att påstå att någon var en strejkbrytare är därför knappast möjligt. Är 1908 framlades en motion somåsyftade att stävja genomoffentliga meddelanden företagna fackliga trakasserier mot förment osolidariska arbetare. I denna motion, som efter motionären blivit känd som Lex Hildebrand, föreslogs att det tryckfrihetsrättsliga ärekränkningsbrottet i 3 § 11 mom. TFF skulle omfatta yttranden sominnebar att någon i uppenbar avsikt att obehörigen ingripa i annans fria utövning av yrke eller näring genomoffentligt meddelande, eller på annat dylikt sätt, utsatte denne för skada eller förföljelse. Karl Hildebrand var inte ensam om att göra gällande att den socialistiska fackföreningsrörelsen inte borde tillåtas agera på grundval av en rättsåskådning, enligt vilken solidariteten inom arbetarklassen stod över enskilda individers rätt att av staten skyddas från trakasserier. Socialdemokraterna och många liberaler tog emellertid avstånd från den föreslagna yttrandefrihetsinskränkningen, eftersom en sådan lagstiftning kunde antas hindra arbetarna från att genom offentliga tillkännagivanden göra en strejk effektiv under det att arbetsgivarnas förmåga att vidta stridsåtgärder som lockout inte skulle beröras. Sedan motionen av konstitutionsutskottet utsatts för viss redigering bifölls den av Första kammaren men avslogs av Andra kammaren med bara fyra rösters övervikt. Någon lagstiftning som specifikt åsyftade att begränsa den fackliga informationsfriheten komaldrig att antas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=