305 Eftersom fackföreningarnas stridsåtgärder förutsatte att flertalet arbetare hos en viss arbetsgivare solidariskt deltog i stridsåtgärderna var fackföreningsaktivister i allmänhet benägna att med mer eller mindre hårdhänta metoder söka frammana med arbetarrörelsen solidariskt agerande även hos personer sominte önskade medverka i fackföreningarnas aktioner. Socialistiskt orienterade arbetare gjorde i allmänhet gällande att strejkbryteri borde föranleda repressalier i formav bl.a. social utstötning. Det förhållandet att fackföreningarna på detta sätt riktade krav på solidaritet mot personer som avstått från att genom medlemskap åta sig förpliktelser mot föreningarna framhölls av arbetarrörelsens kritiker inte sällan som en oacceptabel kränkning av de enskilda arbetarnas självbestämmanderätt. Den s.k. Åkarpslagen, det år 1899 tillagda andra momentet i 15 kap. 22 § SL, medförde att det blev straffbart att genomvåld eller hot försöka tvinga någon att delta i en arbetsinställelse eller att hindra någon från att återgå till arbete eller överta erbjudet arbete. Högsta domstolen fastslog i flera rättsfall att en upplysning att någon kunde komma att betraktas som strejkbrytare normalt inte var ett hot av sådan beskaffenhet att straffansvar enligt Åkarpslagen aktualiserades. De brottstyper somkomatt inverka på fackföreningarnas möjlighet att offentliggöra information var istället ärekränkning och förargelseväckande beteende. Sistnämnda brott ansågs kunna begås genom utropande på allmän plats av uttryck somt.ex. »Ned med strejkbrytarna!». I NJA 1913 s. 585 dömdes en person som undertecknat och på allmän plats låtit sätta upp tre plakat, vari namngivna strejkbrytare utpekats som förrädare mot sina egna klasskamrater, för såväl förolämpning somförargelseväckande beteende. Straffbuden mot ärekränkning avsåg inte att stävja spridande av osanning utan att förhindra nedsättande yttranden som på ett orättmätigt sätt skadade enskilda individers ära. I arbetsmarknadskonflikter tillämpade inte sällan båda parterna stridsmetoder som innefattade informationsspridning om någons uppträdande i visst sammanhang. Eftersom många arbetsgivare inte gärna anställde personer som gjort sig kända för fackligt eller socialistiskt engagemang gjordes det inom fackföreningarna och bland deras socialdemokratiska meningsfränder ibland gällande att ett påstående att en viss arbetare var fackligt aktiv kunde vara menligt för denne på ett ärerörande sätt. Enligt denna uppfattningstod det i strid med ärekränkningslagstiftningen att arbetsgivarna upprättade register, ur vilka upplysningar ibland kunde erhållas omsåväl anställda arbetares uppförande somderas fackliga och politiska aktivitet. Omdenna typ av registerupplysningar var lagstridiga förefaller dock aldrig ha blivit föremål för rättslig prövning. Under framför allt 1920- och 1930-talet kom Högsta domstolen att vid ett flertal tillfällen pröva oms.k. prickningar i formav offentliggörande av information omdeltagande i strejkbryteri och annat saboterande av fackliga stridsåtgärder utgjorde ärekränkning. Risken för att denna typ av yttranden skulle 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=