303 Förnuftet, som borde genomsyra hela rättsordningen, definierade han enligt följande. »Förnuftet såsom blott sådant, det oändliga förnuftet, är Gud, och Gud är förnuftet i denna bemärkelse. Bägge orden beteckna blott ett och samma väsende, omän betraktadt i något olika afseenden.»^^ Utifrån ett sådant betraktelsesätt synes ganska självklart att den i huvudsak ateistiska socialdemokratins budskap, somknappast överensstämde med »förnuftet», inte kunde anses berättigat och således borde hindras från att påverka rättsordningens innehåll. Såväl Pontus Fahlbeck somRudolf Kjellén torde i allmänhet ha ställt sig avvisande till boströmianska och andra idealistiska rättsuppfattningar. De var nämligen båda anhängare av den voluntaristiskt rättspositivistiska tanken att rätten utvecklades genom strömningar i befolkningens rättsmedvetande.^5 I själva verket torde Pontus Fahlbeck, Rudolf Kjellén och Ffjalmar Branting ha varit tämligen ense omatt det var till följd av nya rättsåskådningars uppkomst och utveckling somlagstiftningen genomgick förändringar. Inte sällan tycks det ha förhållit sig så att vänsterpolitiker då det gällde t.ex. fackliga trakasserier mot strejkbrytare eller modifieringar i äganderättsförhållandena framhöll att rätten skapats av människor och således också kunde ändras av dessa. I debatter om allmän och lika rösträtt gjorde man från detta håll däremot gällande att de obesuttna hade en ovillkorlig rätt att delta i den politiska beslutsprocessen.^^ Bland de konservativa synes, inte oväntat, motsatt förhållande ha varit för handen. Således framhölls äganderätten av högerpolitiker inte sällan såsomen absolut rättighet under det att någon rätt för alla medborgare att delta i den politiska beslutsprocessen inte existerade. Boström, 1901, s. 21 f. och 32. Se t.cx. Fahlbeck, 1910, s. 28 ff. och Kjellén, 1897, s. 19 f. I detta sammanhang kan noteras att det inomarbetarrörelsen nästan alltid hävdades att arbetarna måste tillerkännas föreningsrdrr, inte förenings/n/jet. Se t.ex. Casparsson, 1947, s. 94 ff. Vad arbetarrörelsen var intresserad av var således att arbetarna skulle ha rätt att vara medlemmar i en fackförening, inte att de skulle ha friheten att själva välja omde önskade ha ett sådant medlemskap eller inte. 57 Sistnämnda inställning kan illustreras genomföljande uttalande av högerledaren Arvid Lindman, vilket framfördes i slutet av april 1918 under en andrakammardebatt om kvinnlig rösträtt. »(D)et finnes icke någon rätt att erhålla rösträtt varken för den ena eller andra, och herrarna må säga vad ni behaga, för mig står som enda avgörande motiv för beviljande av rösträtt och utvidgning av densamma eller andra därmed sammanhängande frågor, den omtalade statsnyttan. Fdar jag den uppfattningen, att en reformär till nytta för staten, då är jag med på den, men har jag den uppfattningen, att så icke är fallet, då är jag icke med på den. Och därvidlag synes det mig, att de, somäro motståndare till oss i det fallet, borde vara skyldiga att giva oss rätt att ha vår uppfattning omvad som i ena eller andra fallet är förenligt med statens bästa.» AK 1918:44 s. 38. Anledning finns således att anta att den kamp som vissa av värdenihilismens anhängare sedermera kom att föra inom den svenska rättsteorin mot uppfattningen om rättigheter och skyldigheter såsom metafysiska väsen var tämligen verklighetsfrånvänd. I själva verket torde de flesta, åtminstone praktiskt verksamma, jurister även under rättspositivismens storhetstid ha varit väl medvetna om att uttrvck som rätt, rättighet, rättvisa, skyldighet och plikt saknade konkret inne-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=