302 ning som motionen åsyftade att stävja torde dock inte sällan med lätthet ha kunnat försiggå genom inlindade eller, på mindre orter, i dialogform spridda muntliga meddelanden, som skulle ha varit mer eller mindre oåtkomliga för rättsliga ingrepp.Det finns därför ingen anledning att anta att Lex Hildebrand skulle ha åstadkommit just mycket mer än det som blev det främsta resultatet av Åkarpslagen, nämligen att förhållandet mellan arbetarrörelsen och det borgerliga etablissemanget, främst högern, blev mer fientligt och polariserat.52 Flera av Lex Hildebrands konservativa förespråkare betonade att förslaget var ett nödvändigt led i den rådande rättsordningens bekämpande av den socialistiska rättsuppfattningen, vilken framstod somoförenlig med skyddet av de enskilda individernas medborgerliga fri- och rättigheter. Den argumentation som fördes för respektive mot Lex Hildebrand kom därvid att koncentreras kring vad somskulle kunna rubriceras som en principiell konflikt mellan liberal och socialistiskt orienterad medborgarrätt, i detta fall i form av motsättningar mellan den enskildes självbestämmanderätt och arbetarkollektivets rätt att på ett effektivt sätt försöka förbättra sina levnadsförhållanden. Av både Pontus Fahlbecks och Rudolf Kjelléns anföranden förefaller framgå att den svenska rättsordningen ytterst hade ett visst, bestämt innehåll, somdet var samhällets plikt att söka upprätthålla. En sådan uppfattning torde inte ha varit sällsynt i Sverige vid denna tid. Den under senare delen av 1800-talet i Sverige inflytelserike filosofen Christopher Jakob Boström skiljer i sitt filosofiska system mellan sedelära och rättslära.^^ Både sedeläran och rättsläran åsyftade enligt honom att i det mänskliga samhället förverkliga »förnuftet». Vad en lag får för effekter beror i och för sig inte på hur den utformats, utan främst på hur den tillämpas. Någon anledning att anta att Lex Hildebrand skulle ha tillämpats med sådan repressivitet att den skulle ha drabbat i oantastliga ordalag utformade eller i dialogformspridda muntliga meddelanden torde dock inte finnas. Högern var emellertid inte odelat positivt inställd till Åkarpslagen. Den konservative juristen och sedermera högerledaren Ernst Trygger gjorde, för att nämna ett exempel, gällande att Åkarpslagen var obehövlig eftersom erforderliga bestämmelser funnes, obillig eftersom den stred mot gängse rättsprinciper och farlig eftersom den hotade den nationella enheten. FK 1899:8 s. 20 ff. Noteras bör att hot mot strejkbrytare i både Danmark och Norge kunde straffas som försök till tvång på samma sätt som enligt den svenska Åkarpslagen. Rolf Karlboms uppfattning att Åkarpslagen på intet sätt var någon originell skapelse är således utan tvekan korrekt. Karlbom, 1979, 161 ff. Beträffande rättsläget i Danmark och Norge, se avsnitt 9.4 nedan. Åkarpslagens )uridisk-tekniska utformning kan enligt min mening emellertid kritiseras bl.a. på den av Ernst Trygger påpekade grunden att lagen var obehövlig eftersom»erforderliga bestämmelser funnes». Med hänsyn till det restriktiva sätt somHögsta domstolen tolkade Åkarpslagen synes det nämligen ha varit få handlingar somkunde kvalificeras sombrottsliga enligt 15 kap. 22 § 2 mom. SL, som inte också innefattade t.ex. olaga hot enligt 15 kap. 23 § SL. Lagstiftningen av år 1899 utformades på ett sådant sätt att stadgandet, på ett sannolikt såväl omotiverat som onödigt sätt, komatt stigmatisera fackföreningsrörelsen och därmed göra arbetarrörelsen i dess helhet mer fientlig mot det borgerliga samhället. 53 Jfr avsnitt 1.2.3 ovan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=