301 en bedömning av motionen bör därför måhända noteras att Åkarpslagens konkreta inverkan på fackföreningsrörelsens verksamhet måste antas ha varit ringa. Visserligen förekom det att strejkagitatorer häktades och dömdes till frihetsstraff enligt denna s.k. undantagslag. Lagen berörde emellertid inte i normal samtalston förd argumentation och åstadkom dessutom ett i förhållande till antalet i arbetskonflikter involverade personer försumbart litet antal fällande domar. I samband med initialskedet av 1909 års storstrejk torde omkring 300.000 arbetare ha strejkat. Antalet i första instans för brott mot Akarpslagen fällda personer uppgick emellertid under hela år 1909 till högst 45, av vilka 39 dömdes till böter och 6 till fängelse, och under efterföljande år till högst 23.'*^ Det förhållandet att Akarpslagen inom arbetarrörelsen i allmänhet påstods vara orättfärdig, eftersom den ansågs drabba endast en viss kategori samhällsmedlemmar, kan sålunda knappast tas till intäkt för att den skulle ha inverkat negativt på fackföreningsrörelsens medlemsrekrytering eller växande inflytande. Mot detta resonemang kan i och för sig anföras att strejkaktivister påverkades av lagen mer än rättsstatistiken visar, eftersomde ibland häktades för brott mot Akarpslagen men sedermera frikändes.Den omständigheten att åklagarna i vissa fall tolkade Akarpslagen mer extensivt än domstolarna bör emellertid inte ha påverkat fackföreningsrörelsens medlemsrekrytering eller inflytande i samhållet. Vidare kan mot det ovan förda resonemanget invändas att låg tillämpningsfrekvens av en straffrättslig norm kan vara ett resultat av att straffbudet utövar så effektiv avskräckning att presumtiva brottslingar avhåller sig från det kriminaliserade beteendet. I vilken utsträckning fackföreningsrörelsernas anhängare avhöll sig från att försöka utöva olaga tvång p.g.a. rädsla för att drabbas av Akarpslagen är knappast möjligt att fastställa. Eftersomdet troligen endast var en mindre del av den fackliga verksamheten som bedrevs under sådana former att straffansvar för försök till olaga tvång kunde aktualiseras, är det emellertid osannolikt att Akarpslagen hade annat än marginell inverkan på arbetarrörelsens verksamhet. Att Lex Hildebrand skulle ha begränsat fackföreningsrörelsens möjlighet att genom offentliga meddelanden t.ex. rikta repressalier mot förment osolidariska arbetare torde stå utomallt rimligt tvivel. Den typ av informationsspridStatistiska centralbyråns statistisk över antalet i första instans enligt 15 kap. 22 § SL sakfällda personer under dessa år redovisas endast gemensamt med antalet personer som fälldes för brott enligt bl.a. 15 kap. 10, 20 och 23 §§ SL, dvs. för olika sorters olaga hot, gripande och bortförande. Även om den största andelen av de personer som dömdes enligt paragraferna i denna statistiska grupp dömdes för brott mot just Akarpslagen, 15 kap. 22 § 2 mom. SL, måste det antagas att en del av brottsligheten rörde övriga brottstyper. Siffrorna 45 respektive 23 är således med all sannolikhet något för höga. Jfr Casparsson, 1947, s. 471 ff. Se t.ex. Eklund, 1974, s. 325 ff. Sedan straffarbete år 1914 tagits bort ur straffskalan i 15 kap. 22 § 2 mom. SL torde det emellertid i allmänhet ha varit svårt att låta häkta för brott mot Akarpslagen misstänkta personer.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=