300 vrängde tryckfrihetentill en frihet att utöva förtryck, varvid den ställdes i motsättning till sin egen idé. Såsom vän av tryckfrihet måste man därför genom detta lagförslag värna om att tryckfriheten förblev ett skydd för de svaga och inte ett redskap åt de starka. Ty även om arbetarna ibland var svagare än arbetsgivarsidan, så var de oorganiserade arbetarna svagare än fackföreningarna. Lex Hildebrand var med nödvändighet påkallad av tryckfrihetens egen idé samt av regeringsformens anda och princip såsom dessa hade stadfästs i 16§ RF. Arbetarrörelsen försökte skapa en ny rättsbildning som utgick allenast från den kamratliga solidariteten inomarbetarklassen. Skäl fanns att ifrågasätta omstaten skulle »erkänna en klassrättsbildning såsomförmer än den allmänna medborgarrätt, somvi dyrt hafva köpt genomalla århundradens historiska utveckling». I en genomförd arbetarstat skulle klassolidariteten vara fullbordad, men denna rättsbildning stod emellertid i strid med den för närvarande legitima nationalstaten och de medborgerliga rättigheter som denna garanterade. Då det inte fick finnas två motsatta rättsåskådningar i samma kulturstat var det enligt Rudolf Kjellén statens rätt till självförsvar att motverka den socialistiska rättsbildningen. Rudolf Kjellén bemöttes av Hjalmar Branting, somfann det tveksamt att två rättsåskådningar inte skulle kunna tolereras inomsamma stat, då det ju var till följd av nya rättsåskådningars uppkomst och utveckling som lagstiftningen genomgick förändringar. Den nu aktuella lagen avsåg enligt Hjalmar Branting att hindra arbetarna från att genomblockadmeddelanden stävja nyanställning på en arbetsplats där arbetarna strejkade och skulle således frånta arbetarna möjligheten att göra en strejk effektiv. En lag som ensidigt vände sig mot endast den ena klassen i den stora sociala kampen var, anförde Hjalmar Branting, inte av rätten utan möjligen av makten. Socialdemokraterna förefaller inte ha ifrågasatt att de metoder somfackföreningarna tillgrep för att bevaka sina intressen ibland passerade gränsen för vad som framstod somacceptabelt. Många inomarbetarrörelsen gjorde emellertid gällande att arbetsgivarna ibland nyttjade stridsmetoder som var minst lika stötande, såsom svartlistning av fackliga aktivister och i samband med t.ex. 1906 års föreningsrättsstrid i Mackmyra under vintertid tillämpad vräkning av strejkande och deras familjer. Enligt arbetarsidan förelåg, i vart fall så länge arbetsgivarna inte frånhänte sig möjligheten att kunna vidta åtgärder av nyssnämnd art, inte tillräckliga skäl för att ingripa mot de fackliga stridsåtgärderna genomlagstiftning av Åkarpslagens eller Lex Hildebrands art. Genom att Andra kammaren med fyra rösters övervikt avslog Lex Hildebrand undanröjdes detta hot mot den socialistiska fackföreningsrörelsens yttrandefrihet. Om sådana ändringar i strafflag och tryckfrihetsförordning som föreslagits i motionen kunde ha påverkat arbetsmarknadsparternas agerande är ovisst. Inom arbetarrörelsen ansågs Lex Hildebrand vara en mot arbetarna riktad undantagslag av samma art somden skarpt kritiserade Åkarpslagen. Vid
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=