298 svårlösta frågor om rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare, kunde man näppeligen vinna en tillfredsställande lösning på denna fråga annat än efter omfattande prövning av frågan i dess helhet. Då den hösten 1907 tillsatta stora arbetsavtalskommittén utan tvivel skulle ägna saken en ingående undersökning,‘*5 måste det för närvarande anses vanskligt att bryta ut och lagstifta om en viss del av området för den sociala striden. Omman nu i och för sig tillerkände arbetarna rätt att strejka föreföll det dessutom ologiskt att man skulle hindra dem från att genomoffentligatillkännagivanden omatt en viss motpart försatts i blockad göra arbetsinställelsen effektiv. Med utskottspluralitetens mer inskränkta utformning skulle lagförslaget enligt reservanterna inte omfatta den mest motbjudande formen av övergrepp, nämligen den offentliga avbönen. Kritik mot t.ex. ockrare och försäljare av humbugvaror skulle däremot förhindras. Reservanterna framförde även juridisk-teknisk kritik, såsomatt det föreföll betänkligt att strafflagsbestämmelsens utformning lämnades öppen och att utskottsförslagets angivande av skyddsobjektet i formav enskild man innebar att företag inte skulle erhålla skydd mot förföljelser. I Första kammaren, där lagförslaget efter viss debatt antogs utan votering, replikerade konstitutionsutskottets ordförande Hugo Blomberg mot utskottsreservanterna att man inte kunde erkänna att ett missförhållande förelåg och samtidigt avvisa ett reformförslag med argumentet att tiden ännu inte var mogen för lagreglering. Lex Hildebrand föll, eftersom Andra kammaren avslog utskottets hemställan med 107 röster mot 103. Under kammardebatterna följde lagförslagets förespråkare respektive kritiker i huvudsak de argumentationslinjer somdragits upp inomkonstitutionsutskottet."^^ Många av Lex Hildebrands motståndare kritiserade förslaget främst därför att arbetsgivarnas lockouter och anställningsförbud mot strejkande och fackligt aktiva arbetare inte skulle beröras av kriminaliseringen, trots att sådana åtgärder innebar en förföljelse somvar likvärdig med arbetarsidans i lagförslaget kritiserade stridsåtgärder. Eftersom arbetsgivarnas möjlighet att företa stridsåtgärder i allmänhet inte fordrade att den information som skulle spridas offentliggjordes, menade man från detta håll att Lex Hildebrand oundvikligen skulle drabba endast den ena sidan i den sociala konfliktenoch således skapa en påtaglig obalans mellan arbetsmarknadsparterna. Mot påståenden av denna art genmälde bl.a. Karl Hildebrand själv att det var stor skillnad emellan arbetsgivarnas stridsåtgärder och den förföljelse som motionen tog sikte på, eftersom arbetsgivarna aldrig riktade sina åtgärder mot utanför konflikten stående tredje man, i motsats till de socialdemokratiska fackföreningarnas förföljelse, som riktades mot de oorganiserade och annorledes, dvs. t.ex. syndikalistiskt, organiserade arbetarna. Under debatterna ägnades viss uppmärksamhet åt det konstitutionella skydNärmare omdenna, se Westerståhl, 1945, s. 301 ff. FK 1908:59 s. 2-15 och AK 1908:68 s. 37-101.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=