297 fördömligt. Fråga var ju omett tvång att tillhöratill ett visst politiskt parti. Det var obestridligt att den socialdemokratiska makten inomsamhället i ofantligt hög grad var grundad på förekomsten av tvång, somavsåg att upphäva individernas fria bestämmanderätt. Till grund för de genomoffentliga meddelanden effektuerade hoten låg dels ett beslut, dels ett offentligt meddelande. Att förhindra det bakomliggande beslutet erbjöd stora svårigheter. Statsmaktens ingripande borde enligt Karl Hildebrand därför ske genom att de offentliga meddelandena kriminaliserades. Redan i samband med motionsremissen anförde ett antal socialdemokrater att fråga var om en mot arbetarklassen riktad undantagslag, en Åkarpslag nr 2, sominteavsåg att avhjälpa någonting samhällsskadligt utan riktadesig mot den socialistiska rörelsen somsådan. Utskottsbehandlingen utmynnade i en hemställan att riksdagen skulle anta lagförslaget i en av konstitutionsutskottet redigerad version. Utskottspluraliteten uttalande bl.a. följande.Fackföreningarna hade en viss bestämmanderätt över sina egna medlemmar men däremot inte över demsominte frivilligt iklätt sig några förpliktelser mot organisationen. Att den sociala striden under de senare åren stundomantagit former sominnebar övergrepp, mot vilka den nuvarande lagstiftningen inte förmådde lämna skydd, var allmänt känt och erkänt. Vissa av de kampmetoder som förekomvar betänkliga inte bara med hänsyn till rättssäkerheten utan även till den enskilde medborgarens befogade anspråk på skydd mot obehöriga ingrepp i hans lagenliga fri- och rättigheter. Dessa övergrepp skulle troligen komma att förvärras allt eftersom arbetsmarknadsparterna växte sig starkare. Det var därför påkallat att företa lagstiftningsåtgärder, somborde vara tillämpliga inte blott på meddelanden från arbetarorganisationer utan även på tillkännagivanden från arbetsgivarnas sida. Emellertid var det endast motiverat att söka förhindra sådana offentliga tillkännagivanden som tillkommit för att realisera hot om förföljelse mot enskilda personer. Motionens förslag till lagtext var därför alltför omfattande och tänjbart för att kunna säkerställa att inte varje kritik som berörde enskilda personers ekonomiska intressen drabbades. Istället för den av motionären föreslagna formuleringen borde straffbeläggandet avse yttranden som innefattade uppmaning till förföljelse mot enskild man i uppenbart syfte att förorsaka honom ekonomisk skada eller att obehörigen tvinga honomatt göra eller underlåta något. Någon ändring av strafflagen behövde enligt utskottet inte företas förrän i samband med det slutliga antagandet av den föreslagna ändringen i tryckfrihetsförordningen. De liberala utskottsledamöterna reserverade sig mot majoritetens förslag enligt följande. Ämnet fordrade en mer allsidig och fullständig utredning än vad som nu var för handen. Eftersomförslaget stod i nära samband med vissa « AK 1908:10 s. 6 ff. ‘•'t KU 1908:21 s. 35 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=