296 område togs under 1908 års riksdag genom en motion av redaktör Karl Hildebrand. Denna motion föreslog att tryckfrihetsförordningen skulle ändras så att fackliga stridsmetoder som prickning förhindrades. Lagförslaget, känt som Lex Hildebrand,"*' innebar att det tryckfrihetsrättsliga skyddet mot ärekränkning i 3 § 11 mom. TFF skulle omfatta inte bara ärerörande utlåtanden utan även att »någon, i uppenbar avsikt att obehörigen ingripa i annans fria utövning av yrke eller näring, genom offentligt meddelande eller på annat dylikt sätt», utsatte denne för skada och förföljelse. Strafflatituden för den nya brottstypen föreslogs innefatta endast böter. Eftersom en ändring av tryckfrihetsförordningen inte kunde träda i kraft förrän efter två riksdagars beslut, var strafflagens avsaknad av bestämmelser på detta område enligt motionens upphovsman inget omedelbart problem. Kongruens mellan tryckfrihetsförordning och allmän strafflag ansåg han senare kunna uppnås genom ett tillägg i stadgandet om olaga hot i 15 kap. 23 § SL. Lagförslagets syfte var »att förhindra ett ur samhällets synpunkt tydligt missbruk af tryckfriheten, icke att lägga band på pressens samhällsgagnande verksamhet». Eftersommålsäganden ensamskulle äga väcka åtal och ansvarsfrågan prövas genomett juryförfarande förelåg enligt Karl Hildebrand ingen risk för att lagen skulle förhindra nyttig och nödvändig offentlig kritik. I motionen återgavs ett stort antal tidningsnotiser sombevis för det förmenta tryckfrihetsmissbruket. Vidare anförde Karl Hildebrand till stöd för lagförslaget bl.a. följande.På senare år hade det blivit allt vanligare att fackföreningsmedlemmar obehörigen ingrep i andras fria utövning av yrke och näring. Socialdemokraterna och den dem närstående fackföreningsrörelsen tillämpade en vålds- och hottaktik, som ledde till mängder av övergrepp mot enskilda personers frihet. Begreppet föreningsfrihet tolkades i detta sammanhang på ett sådant sätt att man snarare kunde tala omföreningstvång. Föreningsfrihet i ordets verkliga betydelse var på detta håll någonting okänt. Den aktuella typen av tillkännagivanden skedde huvudsakligen genomtidningsnotiser i arbetartidningar, t.ex. Arbetet, Socialdemokraten och NyTid, och syftade till att de namngivna personernas organiserade arbetskamrater medelst allehanda trakasserier skulleförmå dematt gå in i en fackförening eller delta i en stridsåtgärd. Inte sällan innehöll notiserna uppmaningar att behandla de enligt arbetarrörelsens uppfattning felande »efter förtjänst». Vidare förekomuppmaningar till konsumtionsbojkotter samt notiser med s.k. avbön. I avbönerna tvingades arbetare som tidigare försökt att ställa sig utanför fackföreningarna ibland att underteckna tillvitelser mot sig själva, som de i annat sammanhang hade kunnat åtala. Eftersom många fackföreningar var anslutna till SAP framstod det tvång, som genomdessa offentliggöranden utövades av en välorganiserade arbetareminoritet, som dubbelt ■*' Se t.ex. Westerståhl, 1945, s. 304 och Eklund, 1974, s. 144. Mot. AK 1908:222.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=