295 själv och sin egen klass», att de namngivna ansåg »det med sin heder förenligt att uppträda som förrädare mot sina egna klasskamrater» samt att de »svikit solidaritetens enkla bud». Överinstanserna fann samtliga meddelanden brottsliga. Att Andreas Johnsson genom sin befattning med respektive cirkulär ansågs genom en handling ha begått två brott kan ha kommit sig av att domstolarna fann att yttrandena riktats mot två objekt av skilda beskaffenhet, nämligen dels målsägandenas subjektiva ära, dels allmänhetens sinnesfrid.Teoretiskt sett torde inget hinder ha förelegat mot att låta motsvarande betraktelsesätt komma till användning i mål om åtal för t.ex. uppmaning eller försök att förleda till brott enligt 10 kap. 14 § SL. Uppmaningar av sådan art innebar ju ofta både ett hot mot samhällets intresse av att brott inte begicks och ett störande av många av de konservativa samhällsmedlemmarnas sinnesfrid. Förargelseväckande beteende förutsattes i allmänhet vara ett i förhållande till andra kriminaliseringar subsidiärt brott. I detta avgörande nyttjat, något märkliga förfarande, torde därför ha varit sällsynt.EftersomAndreas Johnsson fälldes till ansvar för två skilda brott och det för förolämpning kunde utmätas böter 1.000 kr eller fängelse högst sex månader, framstår varken rådhusrättens eller hovrättens av Högsta domstolen godtagna bötesstraff som särskilt strängt. Ett skadestånd om50 kr var inget anmärkningsvärt högt belopp. Med hänsyn till det särskilt hos överinstanserna sammanlagda skadeståndets storlek i dåtida penningvärde måste denna del av domen emellertid ha inneburit en inte obetydlig inskränkning i fackföreningsrörelsens yttrandefrihet. 8.5. Lex Hildebrand- 1908 års förslag omändring av 3 § 11 mom. TFF De trakasserier som fackföreningarna organiserade mot förment osolidariska arbetare gjorde att det fanns förespråkare för att fackföreningsrörelsens yttrandefrihet borde inskränkas till skydd för de oorganiserade arbetarnas självbestämmanderätt och åsiktsfrihet. Det mest uppmärksammade initiativet på detta Sedermera kom Högsta domstolen att i NJA 1927 s. 499, utan att särskilt kommentera att fråga i detta fall var om tryckt skrift, fastslå att ett meddelande ombojkott och blockad inte i och för sig var av beskaffenhet att dess anslående på allmän plats kunde anses otillåtet. Eventuellt prejudikatvärdet av NJA 1913 s. 585 förefaller under slutet av 1920-talet därför ha modifierats till att omfatta uteslutande att cirkulären konstituerat förolämpning. ■♦o I NJA 1909 s. 104, vilket avgörande refereras i avsnitt 6.1.2 ovan, omåtal mot Wallentin Wald för att ha burit en fana med texten »Ned med tronen, altaret och penningpåsen» har visserligen första instans fällt till ansvar för både hädelse och förargelseväckande beteende. Detta framstår emellertid inte somsärskilt anmärkningsvärt i beaktande av att den förargelse som ansågs konstituera hädelsen enligt 7 kap. 1 § SL troligen varit hänförlig till uttrycket ned med »altaret» under det att förhoppningen att även »tronen och penningpåsen», dvs. monarkin och kapitalismen, skulle utplånas bedömdes såsomstridande mot 11 kap. 15 § SL.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=