11 röra främst från jurymedlemmarnas samhällssyn och deras intryck av parternas processföring, och kan således inte antas vara grundad på juridisk analys. Någon fast praxis kan följaktligen inte utbildas i tryckfrihetsmål, utan bedömlikartade skrifters innehåll kan växla oberoende av tid och rum. ningen av Juryinstitutet anses emellertid ofta, särskilt omfråga är omyttranden som är fientliga mot statsmakten, vara till förmån för yttrandefriheten. Anledningen därtill torde vara att jurymedlemmar, såsom representanter för det s.k. allmänna rättsmedvetandet, antas generellt sett vara mer toleranta mot provokativa yttranden än yrkesdomare, vilka presumeras gärna slå vakt omstatsmaktens och den rådande ordningens stabilitet.Under den tidsperiod som är aktuell i detta arbete var en tryckfrihetsjury emellertid till två tredjedelar partsvald och den resterande, för skuldfrågans utgång i allmänhet avgörande, tredjedelen var utsedd av domstolen. Troligen förelåg det därför inte sällan ett visst samband mellan rådhus- eller häradsrättens och jurymajoritetens uppfattning om en skrifts beskaffenhet.^s Enligt 1812 års tryckfrihetsförordningvar ett mål, på samma sätt somidag, normalt slutligen avgjort till den tilltalades fördel, omjuryns utslag var friande. Ett fällande juryutlåtande var enligt 1812 års förordning emellertid ett definitivt fastställande av att skriften var brottslig.26 Att en överrätt gillade, fastställde eller inte fann skäl att göra ändring i en underinstans ställningstagande i skuldfrågan innebar sålunda inte att juryns beslut omprövades i sak. Tryckfrihetsmål var enligt 5 § 7 mom. TFF underställningsmål, dvs. sådana mål som alltid skulle underställas hovrättens prövning. Att ett tryckfrihetsutslag överklagades från en hovrätt till Högsta domstolen torde ha inträffat främst då en tilltalad som fällts till ansvar hoppades att få sitt straff lindrat. Flertalet i detta arbete behandlade straffbud innefattade en vidsträckt strafflatitud. Om en domstol ansåg en skrift för vars innehåll någon fällts till ansvar vara tämligen oförarglig, hade man därför i allmänhet goda möjligheter att markera sin uppfattning genom att utmäta låga böter eller ett kort frihetsstraff.27 En undersökning av de tryckfrihetsmål som överklagades till Högsta domstolen ger således information omdels hurudana yttranden sompluraliteSe t.ex. Alexanderson, 1907, s. 148 f och Boberg, 1970, s. 40. Under Karl XIVJohan:s regeringstid tycks det ha förekommit att hovkanslern och nättens ordförande samarbetade för att sätta samman en jury vars majoritet var rojalistiskt sinnad. Boberg, 1989, s. 97 ff. En tilltalad kunde i och för sig undgå straffansvar t.ex. till följd av att preskription enligt 4§ 6 mom. TFF inträtt. Alexanderson, 1907, s. 214. I dag skall, om juryn funnit brott föreligga, även rätten pröva frågan omdet aktuella yttrandets brottslighet. Se 12 kap. 2 § 2 st. TF och 9 kap. 1 § YGL. Vid häradsrätt dömde visserligen häradshövdingen tillsammans med nämnd om minst sju man. Enligt 23 kap. 2 § rättegångsbalken kunde dock nämndemännen överrösta häradshövdingen endast omhela nämnden var enig, vilket med hänsyn till antalet nämndeman torde ha varit relativt sällsynt. Se dock NJA 1912 s. 397.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=