289 malt avse agerande riktat mot ett kollektiv, i vilket den förmente förrädaren ingår. Troligen tog syndikalister i högre utsträckning än andra strejkbrytare illa vid sig av beskyllningar om att ha visat bristande solidaritet med eller förrått arbetarrörelsen. Syndikalister anmälde därför sannolikt yttranden av detta slag till åtal i jämförelsevis hög utsträckning. Att de yttranden för vilka åtal väcktes i här aktuellt sammanhang inte sällan rörde personer som var organiserade inomSAC är sålunda knappast ägnat att förvåna. Ur ett klasskampsperspektiv kunde strejkbryteri i och för sig anses vara en mot arbetarklassen fientlig handling oavsett omstrejkbrytaren var en oorganiserad person eller en syndikalist. LOvar dock ofta negativt inställd till syndikalistiska strejker och medverkade ibland till att bryta dessa genom strejkbryteri.-^’ Inomden reformistiska fackföreningsrörelsen framställda beskyllningar mot syndikalister för att agera illojalt mot arbetarklassen fick enligt min mening därför ibland vissa drag av hyckleri över sig. Någon klarhet synes aldrig ha nåtts i fråga omhur arbetares sociala identitet i ärekränkningsmål skulle bedömas. Av Arnold Sölvén förespråkat synsätt - att anse de obesuttna samhällsmedlemmarna inrymma flera olika »särskilda miljöer» - vann dock inte gehör hos Högsta domstolen. Rättsväsendet förefaller i stället ha intagit ståndpunkten att samhället i detta avseende inte kunde delas upp i olika skikt vari speciella värderingar var rådande, varför det inte var möjligt att på ett allmängiltigt sätt fastställa i vilkasammanhang påståenden om bristande solidaritet och utpekande av strejkbrytare var ärekränkande. 8.4. Förargelseväckande beteende genom blockadåtgärder m.m. Att den politiska yttrandefriheten kunde påverkas av stadgandet mot förargelseväckande beteende var, såsomutvecklats närmare i avsnitt 6.1 ovan, en effekt av att lagtexten utformats så att den kunde fånga in allehanda handlingar som uppfattades som störande, men st^m inte omfattades av något annat straffbud. I lagtexten uppställdes inget krav på att allmän förargelse uppstått utan endast på att företeelsen ägt rum på allmän plats och förargelse kommits åstad. Eftersom uppfattningen om vad som är förargelseväckande skiftar, var det ofrånkomligt att fastställandet av vilkaföreteelser somkunde anses utgöra förargelseväckande beteende var problematiskt. Brottet olaga tvång i 15 kap. 22 § SL kriminaliserade i sin ursprungliga Persson, 1993, s. 342 ff. Se NJA 1926 B 341, NJA 1929 B 402, NJA 1932 B 151, NJA 1932 B 635, NJA 1934 s. 121 och NJA 1941 s. 597. Närm.rre omtolkningen .rv dess.i rättsfall, se Nelson, 1950, s. 178 ff. « SOU 1944:69 s. 235. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=