288 göra sig skyldig till osolidariskt handlingssätt var, enligt vad dessa målsägande uppgav, liktydigt med att vara ohederlig. Om det av målsägandena i detta avgörande anförda synsättet generellt godtagits av domstolarna skulle uppenbarligen allehanda prickningsbeslut och blockadmeddelanden, sominnefattade beskyllningar om bristande solidaritet eller dylikt, ha utgjort enligt ärekränkningsbestämmelserna otillåtna yttranden. Så förhöll det sig emellertid inte. Skiljelinjen mellan till följd av informationsfrihet och kritikrätt accepterade yttranden och straffbar ärekränkning torde i fråga om arbetsmarknadspartcrnas stridsåtgärder, liksompå andra områden, ha fastställts genom en intresseavvägning i varje särskilt fall. Då man kvalificerade ett yttrandes förment kränkande innehåll togs hänsyn till både i samhället allmänt rådande värderingar och till eventuella värderingar i målsägandens särskilda sociala miljö.Bland de personer som hyllade arbetarnas självbestämmanderätt och frihet att själva välja omde önskade delta i en stridsåtgärd uppfattades strejkbryteri knappast som någonting förkastligt. Enligt detta synsätt ansågs ju strejkbrytare slå vakt om principen om arbetets frihet. Om man istället utgår från värderingarna bland arbetare och fattiga personer förhöll det sig annorlunda. I varje fall bland de fackligt organiserade arbetarna, vilka utgjorde ett inflytelserikt inslag på många arbetsplatser, ansågs strejkbryteri nästan genomgående synnerligen omoraliskt och förkastligt. Frågan om offentlig prickning för strejkbryteri kunde utgöra förtal har besvarats nekande av advokaten Arnold Sölvén,-^ som var jurist på LOoch i slutet av 1930-talet sekreterare i den av SAF och LOupprättade arbetsmarknadskommittén, den s.k. Saltsjöbadskommittén. Alvar Nelson kommer i sitt verk »Rätt och ära» däremot till motsatt slutsats.Enligt honom utgjorde arbetarna ett tämligen homogent samhällsskikt, inomvilket omdömet omden som prickats som strejkbrytare påverkades i negativ riktning. Arnold Sölvén gjorde däremot gällande att strejkbrytarnas »särskilda miljö» inte var densamma som »den organiserade arbetarklassens» utan bestod av »deras egna mot dennas strävanden fientliga meningsfränder. Och i dessas ögon utgör tydligen strejkbryteriet intet nedsättande». Ett tänkbart argument till stöd för Alvar Nelsons uppfattning att arbetarna somsocial grupp i detta sammanhang normalt borde ses som en enda »särskild miljö», är att de prickningsåtgärder som blev föremål för åtal inte sällan var riktade mot syndikalister, som var organiserade inom den med LO konkurrerande syndikalistiska fackföreningen SAC:s Lokala Samorganisationer, LS. Eftersom strejkbrytarna ofta lades till last att de var »förrädare mot sin egen klass» förefaller det dessutom något ologiskt att göra gällande att de hörde hemma i en annan särskild social miljö än de organiserade arbetarna. Begreppet förräderi synes nämligen norNelson, 1950, s. 165 fl. 2-^ Sölvén, 1932, s. 446 f. 30 Nelson, 1950, s. 183 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=