287 procent av demsomanställdes. Detta var den högsta siffran som synes ha nåtts under flera decennier. Aven om direkt s.k. svartlistning inte tycks ha förekommit i den utsträckning som ibland gjorts gällande, så torde arbetare i vars betyg inskrivits att de avskedats p.g.a. deltagande i strejker och annan facklig aktivitet inte sällan haft svårigheter att bli nyanställda. Att många företagare var måttligt intresserade av att anställa vad man uppfattade som potentiella bråkmakare torde kunna hållas för visst. För att nämna ett exempel berättar hamnarbetaren och syndikalistledaren John Andersson i sina memoarer att redarföreningens chef under 1909 års storstrejk omhonomuttalat att han »skulle vara den siste djävul som efter striden skulle komma tillbaka till hamnarbetet i Göteborg.» - »Jag fick även erfara detta, varför jag måste söka mig till annan arbetsplats. Detta var dock mycket svårt, ty den som under den tiden blev prickad på ett ställe hade svårt att komma i arbete på annat håll. Det var tusentals kamrater, vilka efter storstrejkens slut irrade land och rike omkring, med prickade betyg, förgäves sökande efter arbete. En mängd av organisationernas drivande krafter tvangs att gå i landsflykt.»2^ Av vad som ovan anförts framgår att arbetsgivarnas stridsåtgärder visserligen ofta väckte indignation på arbetstagarsidan men sällan komi konflikt med ärekränkningslagstiftningen. Fackföreningarnas tillvägagångssätt torde i detta hänseende betydligt oftare ha stått i strid med de straffrättsliga normerna. Huruvida utlåtanden om en persons bristande fackliga engagemang, deltagande i strejkbryteri eller annat saboterande av fackliga stridsåtgärder kunde utgöra ärekränkning tycks ha berott på omständigheterna i det enskilda fallet. Rättsväsendet förefaller ha intagit den ståndpunkten att beskyllningar av denna art inte i sig, utan endast under särskilt försvårande omständigheter, var av brottslig beskaffenhet. I ett av de mer uppmärksammade rättsfallen på detta område, NJA 1932 B 635, tillerkände Högsta domstolen två syndikalistiska målsägande, vilka genomen tidningsnotis prickats »på grund av osolidariskt handlingssätt», skadestånd, eftersom de befanns ha utsatts för förtal enligt 3 § 11 mom. TFF jämfört med 16 kap. 8§ SL.-" De för ringaktning utsatta syndikalisterna anförde i detta mål att den kanske viktigaste förutsättningen för framgång i arbetarnas kamp mot arbetsgivarna var sammanhållningen arbetarna emellan, solidariteten, varför begreppet solidaritet blivit ett hedersbegrepp bland arbetarna. Att Casparsson, 1947, s. 485 ff. och Styrman, 1946, s. 287. Omdessa 300 förfrågningar rörde uteslutande personer som nekades anställning p-g.a. registerinformationen kan det dock knappast uteslutas att registret spelade viss roll som medel att kontrollera arbetarna, trots att antalet förfrågningar var lågt. Till följd av samhällsutvecklingen avtog sedermera arbetsmarknadsparternas intresse för registret och mot slutet av 1940-talet tycks det ha avskaffats. Nelson, 1950, s. 176. Andersson, 1961, s. 59 f. Se SOU 1933:36 s. 92 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=