285 det därför ha varit förtalsbrottet som aktualiserades i dessa sammanhang. Omfråga var omett meddelande som var opreciserat nedsättande kunde dock straffansvar för förolämpning komma ifråga. NJA 1913 s. 585, vilket avgörande refereras i avsnitt 8.4 nedan, rörde åtal mot en person somundertecknat och på allmän plats låtit sätta upp tre cirkulär med upplysningar om att ett antal namngivna strejkbrytare bl.a. uppträtt somförrädare mot sina egna klasskamrater. Högsta domstolen dömde den tilltalade för att ha såväl åstadkommit allmän förargelse somgjort sig skyldig till förolämpning. Verkstadsföreningen, sedermera ett yrkesförbund inomSAF, upprättade år 1905 en arbetarestatistik i form av ett kortregister, ur vilket upplysningar kunde erhållas omanställda arbetares uppförande. Registret kritiserades inom arbetarrörelsen, eftersom arbetarna genomregisteruppgifterna behäftades med omdömen som de själva inte hade tillgång till. Dessutom misstänkte man att korten innehöll uppgifter omfacklig och politisk aktivitet. Att negativa upplysningar omde anställdas begåvning, karaktär eller arbetsförmåga kunde vara ärerörande torde stå utomrimligt tvivel. Omett påstående att någon var fackligt eller politiskt aktiv innebar spridande av sådant negativt omdöme som omfattades av straffbuden mot ärekränkning förefaller dock ha varit oklart. Med hänsyn till vid denna tid rådande förhållanden i samhället och på arbetsmarknaden synes det uppenbart att många arbetsgivare inte i första hand anställde personer somgjort sig kända för fackligt eller socialistiskt engagemang. Att ett i ett arbetareregister intaget påstående att en viss arbetare ägnade sig åt sådan verksamhet kunde vara menligt för dennes yrke, näring och fortkomst framstår därför som mycket sannolikt. För att vidarebefordrande av information skulle kunna utgöra förtal eller förolämpning fordrades emellertid att förfarandet varit ägnat att förringa målsägandens anseende i egna eller andras ögon. En upplysning om någons politiska uppfattning ansågs knappast nedsättande, smädlig eller kränkande annat än under speciella omständigheter. Registerinformationen torde ibland ha åsyftat att varna andra arbetsgivare för den potentielle bråkmakaren. I sådana fall spreds uppgifterna i avsikt att åsamka arbetaren skada. En arbetare var emellertid i allmänhet beroende av arbetsgivarens subjektiva önskemål omlämpliga egenskaper för anställningen. Vissa bevissvårigheter torde därför ha mött den somönskade påvisa att överlämnandet av en uppgift att någon var fackföreningsaktivist eller ungsocialist varit till men för arbetarens ära och således konstituerat ärekränkning. Eftersom registeruppgifter endast utlämnades efter förfrågan ter det sig dessutom osäkert om ärekränkningsbrottens krav på utsättande och fortspridning var uppfyllt annat än i de fall någon faktiskt begärde att utfå uppgifter. Huruvida upplysningar i ett arbetareregister kunde utgöra ärekränkning förefaller inte ha blivit föremål för rättslig prövning.2' 20 Sc t.ex. moi. AK 1911:52 s. 7 och SOU 1933:36 s. 91 ff. 2> Nelson, 1950, s. 176.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=