284 Eftersom de yttrandefrihetsinskränkningar som 10 kap. 14 § SL åstadkom har behandlats i kapitel femovan och facklig information normalt inte omfattades av 15 kap. 22 § SL, kommer min uppmärksamhet fortsättningsvis att inriktas på straffbuden mot ärekränkning och förargelseväckande beteende. Vidare behandlas 1908 års motion om ändring av 3 § 11 mom. TFF, den s.k. Lex Flildebrand. 8.3. Ärekränkning Enligt 16 kap. 8 § SL gjorde sig den skyldig till förtal, sominför andra i ond tro eller avsikt att åstadkomma skada framställde påståenden om gärning eller last somvar menlig för någons ära, goda namn, medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Förtalsbrottet konstituerades, såsom nämnts i kapitel 7 ovan, genom informationsförmedling som medförde att målsäganden utsattes för andras missaktning. Smädliga påståenden genomhot eller annan missfirmlig gärning, t.ex. gester, inför antingen målsäganden själv eller andra kunde, även omskadeavsikt saknades, utgöra förolämpning enligt 16 kap. 9§ och 11 §§ SL. Till förolämpningsbrottet hänfördes allehanda beskyllningar och ofördelaktiga omdömen som uttryckte ringaktning men var så obestämda att de inte kunde anses inrymma en beskyllning om viss gärning eller last. Både förtal och förolämpning kunde bestraffas med fängelse i högst sex månader eller böter.Ärekränkning i tryckt skrift var kriminaliserat enligt 3 § 11 mom. TFF. I detta lagrumstadgades från år 1866 att »(a)ngripelser emot enskild man, vilka å ära gå, eller för dess borgerliga namn och rykte förklenliga äro» skulle straffas enligt allmän lag, dvs. enligt bestämmelserna i strafflagens sextonde kapitel. Både arbetare och arbetsgivare tillämpade under arbetsmarknadskonflikter ofta stridsmetoder som åsyftade att genom spridande av information om någons uppträdande i visst sammanhang skada vederbörandes »yrke, näring eller fortkomst».’^ Teoretiskt sett torde det ha varit möjligt att företa en prickning eller en registreringsåtgärd utan att tillkännage exakt vad det var för omständigheter somföranlett åtgärden. Förfarandet kunde då inte rubriceras somförtal även omdet var menligt för målsägandens anseende, eftersomdet i sådant fall inte hade innefattat något påstående omviss »gärning eller last».*^ För att t.ex. en prickning skulle kunna göra intryck på den socialistiskt sinnade allmänheten torde det emellertid i allmänhet ha fordrats att den information som förmedlades angav i vilket hänseende den prickade hade felat. Ofta förefaller Maximistraffet för förtal genom att i ont uppsåt ha pådiktat annan bestämt brott enligt 16 kap. 7 § SL var dock straffarbete i högst två år. Nelson, 1950, s. 175 ff. Eventuellt kom straffansvar för förolämpning i stället i fråga. Huruvida 16 kap. 9§ SL i samma grad som 16 kap. 8 § SL skyddade yrkesäran mot kränkande meddelanden synes dock ha varit ovisst. Nelson, 1950, s. 210.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=