283 Sköns tingslags HR fann att den skrift som målsäganden tillställts innefattat hot somavsågs i 15 kap. 22 § SL och dömde Erik August Stedt för delaktighet i försök till tvång till fängelse en månad, då gärningen skett under synnerligen försvårande omständigheter. Svea HovR gjorde ingen annan ändring i HR;ns utslag än att straffet bestämdes till böter 200 kr. HD (justitieråden Petrén, G Carlson, Christiansson och Leijonhufvud) lämnade åtalet utan bifall, eftersom den tilltalade genom vad som i målet förekommit inte kunde anses övertygad omatt i åtalat hänseende ha gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. Justitieråden Bohman, Gullstrand och Dyberg fann inte skäl att göra annan ändring i HovRms utslag, än att bötesbeloppet bestämdes till 50 kr. Huruvida hot om t.ex. pricknlng kunde föranleda straffansvar enligt 15 kap. 22 § 2 mom. SL komatt prövas och av Högsta domstolen besvaras nekande vid ytterligare tillfällen, bl.a. i NJA 1912 s. 97 och NJA 1926 B 344. Majoritetens frikännanden förefaller dock i allmänhet inte ha utformats på ett sätt somvarit ägnat att bringa klarhet i frågan om det överhuvudtaget kunde vara brottsligt att hota med stridsåtgärd i formav prickning, blockad eller dylikt i syfte att förmå någon att delta i arbetsnedläggelse. I vissa avgöranden har dessutom flera dissidenter bifallit aktuella åtal. Såsom framgår av avsnitt 5.3.5 ovan fann Högsta domstolen i NJA 1911 B 815 att uppmaning eller försök att förleda till brytande av anställningsavtal inte var straffbart annat än om strejkanmaningen riktats till personer som skulle göra sig skyldiga till brott omde arbetsvägrade. Däremot omfattade kriminaliseringen i 10 kap. 14 § SL yttranden, varigenomuppmanats eller sökts förleda till straffbart tvång. I NJA 1893 B 401 kvalificerades emellertid av Hinke Bergegren inför strejkande gruvarbetare fällda uppviglande uttalanden som sådan medhjälp till tvång, somjämlikt 3 kap. 4§ SL skulle bestraffas somdelaktighet i gärningen genom råd eller dåd.'^ Hinke Bergegrens yttranden kan knappast anses ha innefattat konkreta anvisningar till gruvarbetarna att utöva tvång mot strejkbrytarna. Omdet ansetts berättigat synes det ha varit möjligt att i ideell konkurrens döma Hinke Bergegren för både anstiftan och uppvigling till olaga tvång enligt 15 kap. 22 § SL jämfört med dels 3 kap. 4§, dels 10 kap. 14 § SL.**^ Jfr Karlbom, 1979, s. 183 ff. Förutomåtalet mot Hinke Bergegren prövades i NJA 1893 B 401 åtal mot femgruvarbetare för att de genomvåld eller hot tvungit arbetare vid Kallmora silvergruva att underlåta att utföra arbete. Häradsrätten dömde enligt 15 kap. 22 § SL de två gruvarbetare, som agerat mest aktivt, till straffarbete sex månader respektive fängelse fyra månader. De övriga tre arbetarna ådömdes böter 100 kr vardera. Hinke Bergegren dömdes av häradsrätten enligt 15 kap. 22 § jämfört med 3 kap. 4 § SL till fängelse fyra månader. Svea hovrätt fann inte skäl att göra ändring i häradsrättens utslag såvitt avsåg bötespåföljderna. Däremot nedsatte hovrätten straffen för de två mest aktiva gruvarbetarna till fängelse två månader respektive böter 200 kr och frikände Hinke Bergegren, eftersomdenne genom vad som i målet förekommit inte kunde överbevisas omatt ha gjort sig skyldig till straffbart handlande. Högsta domstolen ändrade hovrättens utslag såtillvida att den arbetare somhovrätten dömt till fängelse två månader återfick de av häradsrätten bestämda fvra månaderna straffarbete under det att Hinke Bergegren enligt 15 kap. 22 § och 3 kap. 4§ SL dömdes för att med råd och dåd ha främjat de medåtalades gärningar till fängelse tre månader. Omprincipen att domstolen känner lagen, jura novit curia, se Bäärnhielm, 1925, s. 3. Jfr SOU 1926:32, s. 167.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=