281 möjligheten till ett fritt val. Några av arbetarnas vanligaste kampmetoder var bojkott, blockad och prickning. Uttrycket bojkott förefaller närmast vara ett samlingsbegrepp för flera sorters åtgärder. Med en bojkott torde i arbetskonfliktsammanhang ha avsetts ett organiserat isoleringsförsök genom kollektivt avbrytande av ekonomiska och sociala förbindelser med en person eller ett företag, som man härigenom önskade tvinga att företa eller efterge någonting. Ur arbetsgivarsidans synpunkt kunde en bojkott innebära att man undvek att anställa arbetare som strejkade eller var lockoutade av andra arbetsgivare. En sorts bojkott var försättande i blockad. Den vanligaste blockadåtgärden var att strejka, dvs. försätta en näringsidkare i blockad vad avsåg arbetskraft. Vid en konsumtionsblockad försvårades arbetsgivarens verksamhet genom att en minskning av efterfrågan på dennes produkter åstadkoms. Prickning innebar utfrysning av personer som varit illojala mot en fackförening. Genomförandet av denna sorts sociala bojkott förutsatte att förment illojala personers namn offentliggjordes. Ofta kungjordes en prickning i arbetartidningarna och kvarstod till dess att den prickade gjort avbön eller på annat sätt fullgjort vad somansågs åligga honom. När så skett meddelades 1 allmänhet detta på samma sätt somåtgärden tillkännagivits. Företeelser sombojkott och prickning förutsatte informationsspridning om dem mot vilka åtgärden riktades. Meddelanden av denna typ torde i allmänhet inte ha varit i sig förbjudna. I NJA 1927 s. 499 fastslog visserligen Högstadomstolen att en landsfiskal som nedtagit ett meddelande ombojkott och blockad inte därigenom överskridit sin befogenhet men uttalade samtidigt att meddelanden av denna art inte i och för sig var otillåtna att anslå på allmän plats. Att till fackföreningsrörelsen knuten informationsförmedling kom i konflikt med rättsordningen torde ha inträffat främst till följd av strafflagstiftningen beträffande ärekränkning och förargelseväckande beteende. Genom 1899 års Åkarpslag, 15 kap. 22 § 2 mom. SL, begränsades de sätt på vilka en uppmaning att delta i en arbetsinställelse fick framföras. För straffansvar enligt 15 kap. 22 § SL fordrades att den tilltalade genom våld eller hot försökt att tvinga någon till ett handlande av positiv eller negativ art.'- En efterföljande åtgärd, som inte åsyftat att förmå målsäganden till något handlande utan använts för att bestraffa eller hämnas på vederbörande, kunde därUnder .iren 1899-1914 hade 15 kap. 22 § SL följande lydelse. Tvwgar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genomvåld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlata, straffes högst med straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straffsärskilt belagdär. Lag samma vare, der man, på sätt som är sagt, försöker tvinga någon till deltagande i arbetsinställelsc eller hindra någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete. GenomSFS 1914:184 sänktes strafflatituden för brott enligt andra momentet till böter eller fängelse.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=