280 8.2. Yttrandefrihetsmissbruk somrörde arbetsmarknadsparterna Arbetarsidans, dvs. fackföreningarnas, kampmetoder klassificerades av rättsordningen ibland som yttrandefrihetsmissbruk. Något exempel på att arbetsgivarnas stndsåtgärder komi konflikt med lagstiftningen har jag däremot inte kunnat finna. Anledningen härtill torde vara framför allt att arbetarnas kampmetoder i betydligt högre grad än arbetsgivarnas åtgärder förutsatte lojalitet och gemensamt agerande. I arbetarrörelsens fackliga strategi var spridande av uppgifter om illojalt uppförande inte sällan ett oundgängligt inslag. Den fackliga arbetarrörelsen komdärför i betydligt högre grad än arbetsgivarna att ägna sig åt att genomoffentlig propaganda, ofta i skriftlig form, sprida information bland allmänheten. Aven om inte alla yttrandefrihetsbrott förutsatte offentliggörande av ett meddelande var det normalt svårt för en utomstående att få kännedomomnågonting somuttalades under en privat dialog. Förfaranden som lockouter och svartlistning var till följd av SAF:s begränsade medlemsantal möjliga att genomföra utan offentliggörande av information. Således förefaller det ganska självklart att det i första hand var arbetarnas och inte arbetsgivarnas agerande som kom i konflikt med yttrandefrihetsrättslig lagstiftning. Eftersomfackföreningarna i allmänhet ansåg sig verka för att förbättra samtliga arbetares samhällsställning, föll det sig ibland naturligt för dessa föreningar att kräva solidaritet inte bara av sina egna medlemmar utan av alla personer som till följd av sin sociala ställning var att anse som arbetare. Utgången av arbetarnas stridsåtgärder var beroende av hur många av de anställda hos en viss arbetsgivare som deltog i åtgärderna. Fackföreningsaktivister var därför inte sällan tvungna att med olika mer eller mindre hårdhänta metoder försöka frammana med arbetarrörelsen solidariskt uppträdande även hos personer, somegentligen inte önskade delta i det agerande somproklamerats. För fackföreningarna var det i princip omöjligt att uppfatta strejkbrytarna somutanför konflikten stående tredje män. De fackliga aktivisternas påståenden att strejkbryteri var moraliskt förkastligt och grund för social utstötning är ganska naturliga mot bakgrund av att strejkbrytare förstörde fackföreningarnas möjligheter att genomdriva generella förbättringar av de rådande förhållandena. Att avskyn mot strejkbrytare tog sig sådana uttryck som Amaltheadådet var i Sverige dock sällsynt. Genom att fackföreningarna riktade krav på solidaritet såväl mot egna medlemmar som mot individer som avstått från medlemskap inskränktes de enskilda arbetarnas självbestämmanderätt. Personer som var måna omden enskildes rätt att själv välja i vilken mån han önskade delta i arbetarrörelsens verksamhet gjorde därför inte sällan gällande att vissa fackliga strategier var olämpliga, eftersom de användes på ett sådant sätt att individerna fråntogs
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=