279 badsavtal reglerades förhandlingsrelationerna mellan LO och SAF på ett sätt som ansetts markera att man genom fredlig samverkan önskade motverka samhällsfarliga konflikter och genom konstruktivt samarbete bidra till produktionsutvecklingen.^ Stridigheterna kring och i fackföreningsrörelsen avtog inte efter det att demokratiseringsprocessen i huvudsak fullbordats genom 1918—1921 års rösträttsreformer utan fortgick under de följande decennierna. Genom den politiska demokratin hade arbetarna gjorts delaktiga i statens styrelse och kunde tyckas sakna anledning att på traditionellt marxistiskt sätt uppfatta statsmakten som arbetarnas fiende. Med internationella mått mätt utvecklades den svenska arbetsmarknaden, liksom det svenska samhället i övrigt, harmoniskt under större delen av 1900-talet. Under 1920- och 1930-talets lågkonjunkturer var arbetslöshetsfrågan emellertid av stor inrikespolitisk betydelse och fackliga konflikter kom inte sällan att väcka uppmärksamhet och social oro. År 1926 avgick Sandlers ministär till följd av den syndikalistiska Stripakonflikten.'^ Ådalskravallerna år 1931 fick visserligen inte några omedelbara politiska följder men ökade klyftan mellan SAP och de liberala partierna. Jörgen Westerståhl, som har undersökt fackföreningsrörelsens förhållande till staten under åren 1882-1939, har konstaterat att statliga ingripanden genom lagstiftning endast i ringa utsträckning kom till stånd på detta område.En av anledningarna till de få statliga ingripandena förefaller ha varit att det rent tekniskt mötte svårigheter att skapa lagtexter sompå ett tillfredsställande sätt kunde reglera en arbetsmarknad stadd i ständig förändring. Dessutom var arbetsmarknadsparterna inte särskilt intresserade av att statliga ingrepp vidtogs i deras verksamhet. Vid 1930-talets slut var de fackliga organisationernas verksamhet lagreglerad endast såtillvida att vissa av bestämmelserna i lagarna om medling i arbetstvister, om kollektivavtal och arbetsdomstol, samt om förenings- och förhandlingsrätt var tvingande.^' Även om t.ex. polismyndigheterna normalt inte ingrep i pågående arbetskonflikter förekom det att de var negativt inställda till strejkande arbetare. Det förhållandet att myndigheternas åtgärder, i de fall sådana vidtogs, i allmänhet syftade till att skydda strejkbrytare och på andra sätt dämpa effekterna av de strejkandes aktioner, föranledde en del arbetare att göra gällande att statsmakten stod på kapitalismens, dvs. arbetsgivarnas, sida. De straffbud som komatt inverka på fackföreningarnas möjlighet att offentliggöra information var emellertid endast sådana som följde av redan befintliga bestämmelser i strafflagen. Någon specifik yttrandefrihetsinskränkande lagstiftning i syfte att begränsa fackföreningsrörelsens yttrandefrihet antogs aldrig i Sverige. ** Hadenius, 1983, s. 31. Närmare omgruvarbetarstrejken i Stripa, se t.ex. Blomberg, 1993. Westerståhl, 1945, s. 417 ff. ’' Westerståhl, 1945, s. 417.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=