275 När brottsbalken år 1965 ersatte 1864 års strafflag komärekränkningsbrotten att omarbetas. Bl.a. stadfästes i 5 kap. 1 § BrB den i praxis utvecklade principen att förtal kunde vara straffritt till följd av s.k. intressekollision, dvs. att den tilltalade yttrat sig för att tillgodose ett intresse som kunde anses väga tyngre än den enskildes behov av skydd mot ärekränkning. Av brottstyperna smädelse mot främmande makt, kungen, riksdagen och ämbetsman återstår i dag ett stadgande i 5 kap. 5 § BrB, varigenom vissa fall av ärekränkning mot någon i dennes myndighetsutövning eller främmande makts statsöverhuvud eller representant i Sverige lagts under allmänt åtal. Dessutom återstår en straffskärpningsregel i fråga om angrepp mot kungen i 18 kap. 2§ BrB. Maximistraffet för grovt förtal mot kungen är i dag fängelse sex år, vilket kan sägas vara högre än under demokratins genombrottstid. Rättsväsendet har vid tillämpning av lagregler som inskränker yttrandefriheten till skydd för en persons ära att försöka skilja mellan omotiverat nedsättande yttranden och sådan samhällsnyttig kritik eller information som bör accepteras. Hur avvägningen mellan informationsfrihetens och kritikrättens värde i förhållande till den enskilda individens rätt till sinnesfrid utfaller, beror på rådande värderingar och skiftar således i takt med samhällsutvecklingen. Hans-Gunnar Axberger har påpekat att ärekränkningsbestämmelsernas skyddsobjekt med ett modernt språkbruk förefaller vara snarare den personliga integriteten än den subjektiva eller objektiva äran. De förändringar i synen på ära somskett när seder förändrats och sociala, klassmässiga skiktningar utjämnats, kan enligt honom beskrivas på så sätt att en förskjutning skett »från en tid då den enskildes fredsanspråk beskrevs utifrån begrepp som heder och ära till idag, då motsvarande anspråk uttrycks i begrepp somprivatlivets helgd och personlig integritet.»^‘^ Objekt somfrämmande makter, riksdagen, kungamakten och ämbetsmannaväsende är opersonliga företeelser, vars integritet framstår somsvår att kränka. Särskilt med hänsyn till den tveksamhet somman inomsvensk rätt alltid visat mot att tillerkänna kollektiva enheter skydd mot ärekränkning,^° är det inte förv^ånande att dessa objekt i huvudsak inte längre åtnjuter förhöjt straffskydd. Eftersom massmedierna i en demokrati förutsätts granska makthavare och auktoriteter, föreligger det ofta ett betydligt större allmänt, s.k. skyddsvärt, intresse av att sprida information omoffentliga personer, än omvanliga medborgare. Personer som själva agerar i den offentliga debatten synes dessutom ibland anses få tåla att utsättas för skarp personlig kritik.^' Det förhållandet att ett nedsättande yttrande riktats mot utländska makter eller medlem i riksdag eller regering kan numera därför uppfattas somen förmildrande omständighet. Såsom exempel på den numera rådande toleransen kan nämnas målet mellan Axberger, 1995, s. 720. Se t.ex. NJA 1904 .s. 483 och Holmberg o..!., 1995, s. 248. Ccirs och Danovvskv, 1982, s. 249 och 251.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=