274 en inrikespolitiskt orolig tid, väcktes åtal för en inte särskilt provokativ artikel, vars huvudsakliga budskap var att monarkin borde avskaffas genom folkets eniga samverkan. Den som åtalades för skriften, en person vid namn Carl Aström, dömdes i första instans för smädelse mot kungen till straffarbete ett och ett halvt år. Straffet nedsattes av överrätterna dock till först straffarbete åtta månader och därefter till fängelse samma tid, från vilket fyra månaders häktningstid skulle avräknas. Denna typ av avgöranden föranledde socialdemokraterna att påföljande år i en motion utmåla strafflatituden i 9 kap. 5 § SL som en barbarisk kvarleva från tider då kungamakten ansågs som en inrättning av »Guds nåde». Strafflatituden borde enligt de socialdemokratiska motionärerna mildras genomdels en sänkning av minimistraffet till böter, dels ett borttagande av straffarbete såsom möjlig påföljd. Sedan lagutskottet hemställt att motionsförslaget skulle lämnas utan bifall avslogs förslaget av båda kamrarna. Är 1921, då rösträttsreformerna ökat socialdemokraternas politiska inflytande påtagligt, antog båda kamrarna utan debatt en proposition, vilken medförde att uteslutande fängelse komatt stadgas för brott mot 8 kap. 28 § SL. Vidare likriktades strafflatituderna i 9 kap. 5 § SL och 9 kap. 8 § SL så att båda brottens strafflatituder komatt inrymma endast böter och fängelse. Omde straff som under demokratins genombrottstid ibland utmättes med tillämpning av 28 kap. 8 §, 9 kap. 5 och 8 §§ SL hade någon inverkan på tonläget i den politiska debatten är svårt att veta. Av de statistiska uppgifterna över rättstillämpningen framgår att straffansvar enligt dessa stadganden sällan aktualiserades. Det verkar därför inte troligt att aggressiva samhällskritiker lade någon vikt vid att försöka anpassa sin propaganda i enlighet med domstolarnas krav. Möjligen försökte man i känsliga lägen undvika flagrant provokativa perfiditeter. Eftersom syftet med ärekränkningslagstiftning normalt är just att förmå folk att formulera sig i mer genomtänkta ordalag än vad somde eljest skulle ha nyttjat, är det således inte osannolikt att dessa lagregler i viss mån fyllde den funktion somavsetts. En del av de avgöranden vari fängelse utmättes för ärekränkning mot särskilda statliga intressen torde inte ha väckt någon förvåning.Att de socialistiska grupperingarnas grundläggande ståndpunkter beträffande kungamakten och de besuttna samhällsskikten, dvs. att monarkins och plutokratins politiska inflytande skulle utplånas, påverkades av restriktionerna mot kritik är emellertid osannolikt. Istället är det troligt att rättstillämpningen snarare polariserade än utjämnade de sociala motsättningarna. Som exempel på ovanligt skarpa och respektlösa formuleringar, för vilka fängelse utmättes, kan nämnas i NJA 1889 B 445 förekommande synpunkter på »den usla, lagligt sammanskojade riksdagen» som »spottar med hånfulla ord de tiggande arbetareskarorna rakt i ansigtet», i NJA 1915 B 282 anförda utlåtanden sigaste, mest föraktliga och folkfientliga verksamhet samt i NJA 1920 B 284 och NJA 1920 s. 497 aktuella omnämnanden av riksföreståndare Gustaf Mannerheimsåsombl.a. mördare och blodig kapitalistdräng. om riksdagsmännen som »åter samlats till utövandet av den smutsom gives - politikernas och lagstiftarnas».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=